Filmkultur

18 Fingers of Death

Gud vilken potential den här filmen hade! En mockumentär av och med kampsportsstuntmannen James Lew, en legend i branschen men…

Gud vilken potential den här filmen hade! En mockumentär av och med kampsportsstuntmannen James Lew, en legend i branschen men som för gemene man kanske mest känns igen från sina små roller i Big Trouble in Little China (1987) och Hot Shots 2 (1991). 18 Fingers of Death vill göra samma sak med Kung Fu-filmer, som This is Spinal Tap (1984) gjorde för rockmusiken, även om man inte ens vill nämna de båda filmerna i samma andetag. Hur Lew kunnat misslyckas med ett så tacksamt ämne och så många kända cameo-roller går över ens förnuft. För vad pannkakan blir är en lågbudgetrulle med kass regi, kasst manus och kasst agerande – James Lew står bakom allt.
Den kämpande actionstjärnan Buford Lee, dragandes med en bred Bruce Lee accent som Lew faktiskt lyckas riktigt bra med även om det blir lite tjatigt i längden, försöker få sin nya kampsportsfilm ”18 Fingers of Death” till produktion. Hans eskapader dokumenteras av novisen och entusiastiska fanet Ronald Mack (Maurice Patten).

Humorn ligger på nivån där vi får imitationer med namn som Stephen Seafood, Jackie Chong, Chuck Snorris och Antonio Bandana, även om b-skådisen Lorenzo Lamas är rätt så rolig i just den rollen. Ni kan säkert gissa vilka karaktärerna är baserade på och på den vägen är det. Lew, som baserar filmen i mångt och mycket på sina egna erfarenheter i branschen, drar upp alla de härliga klyschorna vi känner igen från kung fu-filmerna och gör sitt bästa med att skoja till dem. Visst borde det inte vara så svårt att göra det till något kul men istället blir det bara förbluffande långtråkigt. En del vitsar lyckas emellertid prestera något. Osynkad dialog är alltid ett felsäkert kort för skratt och i en scen får vi se hur Don ”The Dragon” Wilson leder en lektion för att lära sig att tala i just detta. Kändisinhoppen duggar som sagt tätt i denna independentfilm. Som pappa till Buford Lee får vi se Pat ”mr Miyagi” Morita i en av sina sista roller innan han avled förra året. I en annan scen hoppar Robin Shou (Mortal Kombat, 1995) in som Jackie Chong.
De som kan sin genre kan roa sig åt att känna igen de parodier som försöks på, men när de börjar gå ut på att trycka ur sig kiss och bajsskämt så tröttnar man tyvärr även där. Mycket synd då det i filmen ändå märks den kärlek för genren som filmskaparna visar av. Att James Lew fått stanna i skymundan som stuntman blir emellertid förklarligt i den här filmen. Agerandet matchar inte hans kampsportsegenskaper det minsta. Maurice Patten, som det inte går att låta bli att jämföra med Chris Tucker, gör ett hyfsat jobb med att axla bördan att bära filmen. Akta er bara för majoriteten av birollerna, som gör det svårt att förstå att ett bolag som Universal valt att lansera filmen. Kanske var det för hysteriskt roliga Martin Morales som fjollig casting director.

Visst hade det suttit fint med en härlig parodi på kampsportsfilm, men tillsvidare så har vi ändå Steve Oedekerks hysteriska Kung Pow: Enter the Fist (2002) att glädjas över, som med sin galna absurditet fortfarande är en av mina favoritkomedier. Om 18 Fingers of Death tänkt igenom mockumentärelementen bättre och inte minst haft bättre skådisar, skulle den kanske inte ha känts som en så stor besvikelse. Men egentligen hänger allt på usel regi. I fortsättningen borde James Lew lämna regisserandet till någon annan, även om ansträngningen i sig inte var dålig. Premissen var riktigt lovande. Nu får vi något som mer liknar en hemmavideo gjord av ett gäng högstadieelever. En handfull skratt till trots är 18 Fingers of Death inget att lägga pengarna på.

Betyg 2

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen