After Work är 81 min lång och känns 81% färdig. Som vanligt har Erik Gandini (Videocracy, Swedish Theory of Love) en väldigt intressant premiss och det finns intressant innehåll, men det blir aldrig något av det – kanske för att han verkar mer intresserad av att filma folk bakifrån medan de traskar omkring.
Ju mer hans intervjuoffer traskar, desto mer frustrerad blir man. Frustrerad över hur bortkastat det allt mer känns när det finns så tankeväckande och fascinerande historier att hämta. Hur nyrika oljelandet Kuwait har så mycket pengar att de kan ge alla medborgare ett jobb och lön, trots att de faktiskt inte har några uppgifter att ge dem. Hur Italien har ett problem med NEET (Not In Education, Employment or Training)-ungdomar som inte bryr sig om något annat än att spendera sitt framtida arv. Hur USA är grundat på en arbetsetik som skapat ett samhälle där befolkningen måste jobba för att komma till himmelen. Så många tankeväckande historier, så många trådar börjar som bara glöms eller slarvas bort. Mitt i allt är Noam Chumsky med i trettio sekunder så att han kan skyltas i rollistan.
After Work är inte utan sina berättelser och vittnesmål. Om Gandini bara kunde sluta stalka dem när de promenerar runt och istället fokusera på att hitta ett narrativ. Han har onekligen intressanta idéer och ett visuellt öga men han verkar aldrig greppa dramaturgi. Nu låter förmodligen recensionen hårdare än vad den egentligen är, men det kommer ur frustration. Frustration ur hur det bra det hade kunnat bli, istället för så borttappat.
