Spionfilmer för den yngre generationen verkar ligga rätt i tiden. Tidigare hade Robert Rodriguez släppt sin Spy Kids-trilogi, och den tama Clockstoppers (2003) kan nog räknas med. Nu var det dags för en tonåring att spinna vidare på arvet efter James Bond. Frankie Muniz, känd från den populära ungdomsserien Malcolm i mitten, axlar här rollen som den unge CIA agenten Cody Banks. Att Cody är agent är hans omgivning ovetande om, han tränades nämligen i hemlighet tillsammans med andra ungdomar på ett sommar kollo. För alla andra är Cody en helt vanlig tonåring som måste göra sina läxor, mobbas i skolan och har problem med flickorna. När CIA måste komma i kontakt med vetenskapsmannen Dr. Connors som tros jobba åt den ondskefulla organisationen ERIS, ger de Cody, som hans första uppdrag, att bli ihop med Dr. Connors jämnåriga dotter! Till sin hjälp får han en bunt häftiga spionprylar samt en kvinnlig handledare som är svår att dra ögonen ifrån.
När det riktar sig till en yngre publik är det tillåtet att låta fantasin skjuta iväg till de mer otroliga områdena. Uppfinningarna är inte lika Bond-realistiska utan är sådant som ska få de yngre att blir fascinerade. För att vara en tonårskomedi så är den ovanligt lyckad. Den lever efter allt vad James Bond arvet innebär och använder det på ett roligt sätt, som scenen där Cody får hjälp med att städa huset och göra läxorna av ett dussin agenter.
Medan Spy Kids ofta inte visste vart de ville ta vägen med sin självdistans där det blandades barnslig fantasi med vuxen humor, så följer Agent Cody Banks den tydliga amerikanska barnfilmsmallen. På så vis medföljer självklart en förutsägbarhet till filmen vilket är dess starkaste fiende. Fast det var ju också meningen med filmen; en ram barnen känner igen och med en hjälte som lyckas. Om man vill dra sig för att vara cynisk så är bilden inte helt den rätta, för vem är agent, slår ner mobbarna, räddar världen och alltid får tjejen i slutet. Framgång behöver inte betyda lycka, men det här var ju en barnfilm och då är det nästan ett signum att allt slutar så lyckligt som möjligt.
Ser vi på actionscenerna så är de välregisserade och nästan lika panghäftiga som i vuxnare spionfilmer. Regissören Harald Zwart har tidigare regisserat vår egen lilla inhemska agent, Hamilton (1998), samt den svarta komedin One night at McCools (2001). Så han kan både hantverket att göra en hyfsad action och en svart komedi.
Unga skådespelaren Frankie Muniz gör ett bra och roligt jobb som den socialt handikappade Cody som stammar så fort han ska prata med en tjej. Keith David (The Thing (1982)) är rolig som CIA chef och ger ett par minnesvänliga repliker. Codys handledare Ronica Miles spelad av Angie Harmon blir heller aldrig för larvig eller stel, så förutom att vara godis för ögonen ger hon ett stabilt agerande. Arnold Vosloo som var så rolig som uppdammade mumien i Stephen Sommers Mumien filmer spelar här en ondskefull hantlangare.
Agent Cody Banks lider av en naiv förutsägbarhet och en nedtrappning av tempot mot slutet men lever på en självdistans när den charmar oss med sin blandning av genre från tonårskomedi, spioneri till actionfilm. Istället för att ställa in total fokus på special effekter så förlitar den sig mer på karaktärer. En bit efter halva filmen vänder detta emellertid på sig och blir en någorlunda ytlig actionfilm som vi kunde ha varit utan. Lägg där till att filmen är lite väl snäll och inprickad familjefilm så förtas en del av vad som kunde ha blivit en hyfsad solid historia. Summan blir då bara en godkänd men helt duglig tonårsspionhistoria som i år tyvärr fick en sämre uppföljare utan samma charm.
