År 1968 låg Arthurs Haileys roman “Airport”, i Sverige utgiven som “Flygplatsen”, i topp på världens bästsäljarlistor. Det var en intrikat detaljerad berättelse om arbetet på en fiktiv amerikansk flygplats och hur de desperat försöker fungera under en av de värsta snöstormarna genom tiderna. Det hade tagit Hailey fem år att göra research för boken och fylla den med tekniska detaljer och sina karaktärer med substans. Mindre än två år senare stod en stjärnfylld Hollywoodproduktion klar för start. Regissören och manusförfattaren George Seaton har skurit bort de minst nödvändiga tekniska detaljerna och lämnar kvar en spänningsfull såpopera med en förvånansvärt suveränt musikspår av Alfred Newman vars öppningsoverture suger in en direkt i filmen.
Airport kommer aldrig bli misstagen för en klassiker. Hursomhelst är den mäkta underhållande. Den ger oss många berättelser, många stjärnor, mycket snö och en del spänning. Med en sådan kort och beskrivande titel, samt ett självfallet nagelbitande äventyr i luften, förstår man varför filmen fått epitetet katastroffilm. Fast i detta fall så är det tämligen missvisande då filmen definitivt inte grundar sig på en katastrof, som fallet är i de talande S.O.S. Poseidon och Jordbävningen. Här handlar det mer än någonsin om flygplatsen och karaktärerna det huserar. De Henry Hathaway regisserade vinterscenerna gör scenariot trovärdigt och de sätter effektivt prägel på filmens stämning.
För att fånga samspelet mellan de olika livsödena har Seaton använts sig av knepet att dela in bildrutan i mindre delar. När två pratar i telefon så tar de upp varsin halva, och när plötsligt fyra är på tråden är bilden också uppdelat i lika många delar. Ett roligt tilltag som sedan parodierats i Austin Powers (1997). Pendlingen mellan de olika dramerna som utspelas inomhus och snöstormarna utomhus är dessutom ganska effektfullt.
Författaren Hailey har också tv-filmen Flight Into Danger (1956) på sitt samvete, som han senare skrev om till långfilmen Zero Hour (1957) och tillslut odödliggjordes i parodin Titta vi flyger (1980).
Som fallet är med dessa katastroffilmer med ett flertal berättelsespår finns det nästan en oskriven lag att man hittar en fullskalig igenkännbar stjärnensemble. Överst på listan hittar vi Burt Lancaster som flygplatsmanager Mel Bakersfield, och Dean Martin som Mels svärbror och vänsterprasslande pilot, Vern Demerest. Lancaster är lätt den som lyckas bäst med att övertyga trovärdigheten i sina roller, då Dean Martin inte kan annat än spela Dean Martin. Men han gör sin karaktär så älskvärd att man har överseende med det den här gången. Vi kunde dock ha önskat mer spelrum för de två att agera mot varandra, nu får vi bara en enda futtig scen. Till styrkan kommer även George Kennedy till hjälp, som flygplansmekanikern Joe Patroni, som ger lite avslappnande komik och som senare kom att bli en av genren katastroffilmers veteraner när han fick reprisera sin roll i Airports tre uppföljare. Förutom dem får vi se sköna Jacqueline Bisset som flygvärdinna och Helen Hayes som en rar liten dam du definitivt inte ska låta dig luras av.
Relationerna mellan karaktärerna fungerar filmen igenom, när de både känns plausibla och välspelade, förutom vad gäller ett par. Nämligen relationen mellan Lancaster och Jean Seberg, spelandes Tanya Livingston, en flygbolagsrepresentant. Kemin dem emellan klickar aldrig och vi får aldrig någon vidare förklaring i vad de har för förhållande till varandra. Det är en av punkterna där filmen brister och en extra scen mellan dem två som kunde ha gjort oss mer upplysta skulle inte ha skadat.
I slutändan är det ändå längden filmen lider av. Klimaxupptrappningen kunde definitivt ha skruvats åt ett extra varv, nu gör filmen en allt för mjuk landning för att det ska kännas som att vi störtar mot en katastrof. Nu sänker den seghet som tyvärr infinner sig det högre betyg som annars kändes självklart. Sedan kan den idag smått ålderdomliga sentimentaliteten som ofta genomsyrade filmerna vid den tiden, kännas lite för närvarande ibland. Som en Hollywood attraktion är den underhållande att se och jämförelsevis med sina gelikar i genren så måste det sägas att Airport är en av de allra bästa!
