Alvin och gänget

|

En misslyckad låtskrivare (Jason Lee) får oväntad hjälp från tre talande och sjungande jordekorrar – Alvin, Simon och Theodore – som gör succé världen över.
Filmen öppnar med en för svenska jultraditionsidkare välkänd scen, när de tre jordekorrarna i full fart med att fylla en gran med härliga nötter av misstag blir medtagna till storstaden. Men tillskillnad från Piff och Puff som hamnar hos Musse Pigg tar trion sin flykt till Dave Seville, en kille som, åtminstone till en början, inte blir lika glad åt att ha djur i sitt hus.

Alvin and the Chipmunks föddes 1958 när pappa Ross Bagdasarian Sr släppte en singel med dem där han själv bidrog med alla röster som modifierats med en banbrytande ny teknik. Den animerade gruppen har hör och häpna vunnit inte mindre än fem Grammy Awards under sin fyrtioåriga karriär. Jordekorrarnas succé ter sig som ett infantilt skämt när man som åskådare bjuds på de Alvin och gänget anno 2008.
Gulligheten hos de tre små djuren byts allt för ofta ut till en tröttsam version av Smurfhits. De allra minsta pre-förskolebarnen kanske tycker det är kul om filmmakarna inte försökt göra det så modernt med nya hitlåtar, rappande storkonserter och så påklistrat popigt att det tar död på charmen.

Visst fanns det potential för en söt familjefilm om det inte varit så att vi redan tvångsmatats historien i alla dess former tusentals gånger . Upplevelsen blir en hjärndöd själlös produkt som blir svår att motivera även för de minsta. Inte ens Jason Lee (TV-serien ”My Name is Earl” och Dogma) som har den otacksamma uppgiften att agera mot datoranimerade antagonister, kan göra mycket för att vinna oss tillbaka. David Cross spelar den klassiska pengagalna skivbolagschefen som ser jordekorrarna som en guldgruva.

Alvin och gänget är årets praktexempel på massproducerad ”familjeunderhållning” men det vore fel att säga att filmen är 100% charmlös. Att den är en tämligen likgiltig film för alla över fem år som inte har en tolerans för allt för mycket sötsliskighet gör den inte till en katastrof. Fast om man inte har en nostalgisk relation till de nu femtioåriga sångarna finns det inte mycket kvar att hämta. Alvin, Simon och Theodore bjuder på tillräckligt med gullighet och något enstaka småfniss för att inte göra den helt misslyckad. Alvin och gänget är ändå en en och en halvtimme lång kliché som gör att barnfamiljsföräldrarna säkert ser den som en idiotsäker favorit hos barnen.

Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.