Även de mest hängivna cineaster och de allmänna biobesökarna behöver få luta sig tillbaka och skratta, utan något inträngande analyserande, åt en fånpelle med noll djup. Och det är precis det som regissören Adam McKay (även medförfattare med stjärnan Will Ferrell) ger oss i den hysteriska komedin Anchorman. Kanske skulle denna knäppa rulle ha varit mer perfekt på en varm sommardag med sina snabba skämt och fysiska komik, men den fungerar lika bra som en kroppsvärmare i detta bistra väder.
Adam McKay gör sin filmdebut med Anchorman men har en rosad meritlista bakom sig från sin medverkan som manusförfattare och regissör på kultsketchprogrammet ”Saturday Night Live”. Därifrån har han tagit med sig flera av de gamla medarbetarna, bland annat medförfattaren och skådespelaren Will Ferrell som han nu arbetar på en ny film med.
Will Ferrell är nyhetsankaret Ron Burgundy i 1970-talets San Diego, kanske den bästa roll han spelat till dags dato. Det var en tid när män var de enda nyhetsankarna och när människorna trodde blint på dessa människor och såg upp på dem som stjärnor. Burgundy, ytlig och egocentrisk utan räddning, jagar kjolar och är genuint korkad då han läser allting som står på telepromptern.
Hans nyhetsteam består av diverse skumma chauvinister och en missanpassad, Brick Tamland, som spelas med oavbruten mental tomhet av Steve Carrell.
Men den exklusiva “mansklubbens” stöttepelare skakas när stationen bestämmer sig för att anställa en kvinna till teamet. In kommer den vackra men tuffa Veronica Corningstone (Christina Applegate).
Anchorman är en film där all intelligens, allt djup och allt förnuft förvirrat sig till en liten söderhavsö där de relaxar och istället kör på med en humor som är en ändlös skrattfest!
Will Ferrell är dessutom dagens stora guldåder fynd! Och inte är det bara för att han är gift med en svenska. Han är en av de roligaste komiker jag sett, och har förmågan att alltid få mig att gapflabba. Vilket inte är ett dåligt betyg på någon som ska vara rolig. Även nu lyckas han ett par gånger få mig att skratta så hårt att jag tåras.
Ferrell spelar hans macho 70-tals kille helt och hållet och hans skräddarsydda, sexistiska medanhang är lika roliga som de är fåniga. Applegate får en vad som är en svår komisk roll att fungera. En sidohandling är rivaliteten mellan Ron och hans nyhetsteam och de konkurrerande nyhetsankrarna från andra nyhetsstationer. Där och på andra platser i filmen får vi se cameoinhopp från bland annat inga mindre än Ben Stiller som arg konkurrerande nyhetsankare och Jack Black som motorcykelhunk. Alla karaktärer är emellertid, som ofta i denna typ av film, alla karikatyrer, de är bara redskap för skämten (till skillnad från klassiska komedier som I hetaste laget (1959) och Analyze this (1999), där det finns humor och karaktärer vi bryr oss om och har djup). En fotnot måste läggas på Burgundys hund som är underbar, och hur konstigt det än låter bidrar med kanske de roligaste scenerna i filmen.
Manuset är rätt och slätt tokigt – men som ofta med en sån här komedi; väldigt tunt. Vad som berikar den här tappningen är formen av humor – jag älskar nämligen distanshumor där de världsliga gränserna övergår till fantasi. Vilket vi tydligast ser i en stor showdown fight som uppstår mellan nyhetsteamen, och allt förnuft och vett flyger ut genom fönstret i förmån för knäppa och sköna skämt. Och slutscenen är en riktig pärla och kanske den mest roliga, kreativa och fullkomligt hysteriska scenen i filmen. En sanslös komedi som inte får missas!!
Missa inte bloopers och outtakes under sluttexterna!
Rolig fakta; det var så mycket material som blev över och klipptes bort att en helt ny film kunde klippas ihop av detta. Filmen, som heter Wake up, Ron Burgundy (2004), kommer på DVD i slutet av året.
