Med en tagline som ”High School Honor Student by Day…Hollywood Hooker by Night”, hur någonsin kan man slå fel? Uppenbarligen rätt rejält, vilket Angel är ett levande bevis på. År 1984 blev filmen årets stora överraskning på bio i USA, där den utan varken budget eller stjärnstoft spelade in otroliga 200 miljoner kronor (med inflation räknat). Efter att ha sett filmen kan man gått konstatera att det måste varit taglinen som dragit dit dem.
Donna Wilkes (Hajen 2) spelar 15-åriga mönstereleven Molly Stuart, bäst i klassen och allas föredöme. Men skenet bedrar. När dag övergår i natt löser hon upp hästsvansen, glider ur skoluniformen och träder in i rollen som ”Angel” bland neonljusets hallickar, knarklangare och transvestiter. På Hollywood Boulevard är hon den yngsta av fnasken, och det mest eftertraktade bytet. Både för torskarna – och en seriemördare.
Med en sådan härlig premiss finns det egentligen bara två vägar som filmen kunde ha tagit för att lyckas; antingen behandla ämnet seriöst eller kasta alla hämningar och göra den 100% exploitation, vilket skulle vara det mest självklara. Tyvärr gör filmmakarna ingetdera. Handlingen i sig är redan tillräckligt absurd för att man ska kunna ta den på något sätt seriöst. Sedan har vi alla Mollys kufiska vänner på nattstråket – en avdankad cowboy som berättar historier om sina fornstora dagar i filmbranschen, självironiskt spelad av Rory Calhoun som själv hade haft sin karriärtopp i westernroller – en storväxt transvestit i form av Dick Shawn som konstant slänger ur sig komiska repliker och levererar en av de bästa män-i-kvinno-kläder rollprestationer på film – eller varför inte den butchiga hyresvärden med sin udda konst. Larger than life figurer som aldrig blir annat än karikatyrer. Rätt fåniga dessutom. Fast om man tar filmen för vad den är så blir de faktiskt lite mer underhållande. Skådespelarinsatserna är inte dåliga, men inte heller bra.
Överraskande nog är det å andra sidan inte mycket som skulle kunna kallas för exploitation, en kvick duschscen och några sekunder av topless är i princip all nakenhet vi får och aldrig på ett erotiskt sätt, våldet är aldrig explicit, vi får aldrig se vår hjältinna in action i sitt ”yrke”, ja, de svär ens knappt alls! Förutom sin längd kan jag inte heller svälja någonstans att Molly skulle föreställa vara en 15-åring, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att Donna Wilkes var 23 år (!) när filmen spelades in.
Hela sidospåret om den psykopatiska mördaren med en böjelse för nekrofili som tar kål på prostituerade ingjuter ibland en gnutta spänning även om scenen där han äter ett rått ägg inte direkt skickar några rysningar genom min ryggrad. Filmen har ju en ådra av 80-talistiskt sleaze som gör den lite till en guilty pleasure att se. Därför känns resultatet desto mer som en bortkastning av potential och framförallt överraskande (för att inte säga skrattretande) tam. Förutom mördaren så verkar ju inte ens livet som prostituerad se så tokigt ut heller.
Trots den besvikelse som filmen är så blev den ändå tack vare sin fantastiskt exploativa premiss en kultklassiker och genererade inte mindre än tre uppföljare! Avenging Angel (1985), Angel III: The Final Chapter (1988) och Angel 4: Undercover (1993). Alla med olika skådespelare i rollen som Angel.
Robert Vincent O’Neill förlåts till viss del den låga budgeten, den oinspirerade dialogen och hampiga regin. I mina ögon skulle han gärna fått slänga ut allt tillsammans med den ointressanta handlingen och skruvat upp sleaze-o-metern på max! Nu blir det lite svårt att se vart O’Neill ville gå med filmen. Att ta den på allvar kan jag bara inte, även om det stundtals känns som att filmen försöker få fram något mer dramatiskt ur handlingen. Pluspoäng ges för denna unika skiva 80-tal men i slutändan är den lite väl campig och tråkig för att leverera efter de höga förväntningarna. Man kan dock inte annat än älskvärt njuta av dessa filmer som gjordes innan den politiskt korrekta-polisen tog över!
