Någon blir dränkt av elefantdiarré och en annan blir kissad på av en påtänd kvinna inom de fem första minuterna. Babylon är en vulgär och omtumlande upplevelse. Så pass att man blir överraskad att det tar hela två timmar innan vi blir bjudna på en kaskadspya rakt i ansiktet. Öppningsscenens festiviteter är så överväldigande av excess och dekadens att när filmens titel dyker upp först trettio minuter in så är vi fullkomligt utmattande – och kanske lite illamående.
När berättelsen tar sin början är det 1926 och vi får följa en trio av klassiska karaktärer. Unge mexikanen Manuel ”Manny” Torres (Diego Calva) som är beredd att göra vad som helst, och utstå vad som helst, för att komma in och upp i filmbranschen. Labila Nellie LaRoy (Margot Robbie) som vet att hon är en stjärna – det är bara alla andra som inte känner till det än. Stumfilmsstjärnan Jack Conrad (Brad Pitt) som ser sin karriär dala när ljudet tvingas på honom.
Alla tre skådisar gör bra av ifrån sig, även om Margots karaktär till slut blir lite väl påfrestande (och påfestande). Det är synd bara att vi aldrig tillåts komma dem nära. Chazelle är mer intresserad av dem som arketyper än människor.
Precis som Singin’ in the Rain (1952) och The Artist (2012) handlar Babylon om epoken då Hollywood tog klivet från stumfilm till talkies. En omställning som vände och upp ner på både industrin och människors karriärer. Men det var också en tid då moralismen bestämde sig för att sätta ned foten mot allt vansinne som försiggick i Hollywood – både på film som utanför den. Något Babylon bara nämner lite förbigående.
Regissören och manusförfattaren Damien Chazelle är helt klart mer fascinerad av det depraverade tidiga Hollywood med sitt överflöd av alkohol, droger, fester, orgier och hasardspel. Allt utsökt fotat av Linus Sandgren. Tekniskt är filmen väl värd alla priser den kan tänkas få. Problemet är manuset, klippningen och vad tusan Chazelle egentligen vill med filmen.
Babylyon är nämligen Chazelle utan hämningar. Inte minst i speltid. Babylon är tre timmar och nio minuter lång. Är det på något sätt befogat? Definitivt inte. Mycket av filmen är en röra av sidospår som lätt kunnat klippas bort. Chazelle tappar bort sig själv i dekadensen, kan inte slita sig från att stirra in i det yttersta mörkret. Inte minst tycks han ha en komplicerad relation till Hollywood. Redan i La La Land fick vi se en oromantisk bild av filmstaden med hemska auditions och kärlekshistorier utan lyckliga slut. I Babylon porträtteras filmindustrin som en amoralisk nästan vedervärdig plats där magi på något mystiskt sätt ändå skapas i all galenskap. Slutet kan bäst beskrivas som bisarrt och en påminnelse om att det gjorts så mycket bättre filmer än vad man precis fått uppleva.
Hollywood älskar filmer om Hollywood. Tyvärr gör inte alltid publiken det. Babylon blev en av 2022 års största floppar i USA. Till och med kritikerna kunde inte enas om de ville hylla eller spy galla över filmen. Är Babylon ett kärleksbrev till filmen eller ett hatbrev? Eller bara ett uttryck för megalomani från en filmskapare som fått carte blanche? Var än ens smak böjer en så kommer man inte ifrån att mardrömslika Babylon är ett sant Hollywood epos.
