Bananas

|

Woody Allens inträde i filmvärlden kom med manuskriptet till Hej Pussycat (1965) som han även hade en biroll i. Men när han såg resultatet skämdes han så ofantligt att han lovade sig själv att i framtiden alltid regissera sina egna manus. Första riktiga långfilmsdebuten kom med Ta pengarna och stick, en underhållande och komiskt hejdlös historia om en misslyckad brottsling. Tillskillnad från dagens pratglada Allen filmer var de i den här tiden i hans karriär fulla av rekvisita skämt, slapstick och absurd humor. Något som hans nästa film är ett bevis på, nämligen den satiriska Bananas där vi får en stor dos av härlig Allen humor.
Historien handlar om produkttestaren Fielding Mellish (Woody Allen), som efter att ha haft ett kort förhållande med aktivisten Nancy (Louise Lasser) får för sig att åka ned till den krigsdrabbade San Marcos, där en revolution planeras för att störta diktaturen. Väl där blir han mot sin vilja involverad med rebellerna.

Inledningen där vi får ta del av ett live reportage direkt från ett diktaturövertagande i San Marcos är hysteriskt rolig. Det är precis vad de ”tidiga komedierna” är, när du är på humör för att bli underhållen. För varje misslyckad fånigt skämt finns det ofta två lyckade. En salig röra av dåliga skämt, bra skämt och vansinniga upptåg.
I sina yngre dar lekte Allen ofta med slapstick och situationskomik med homager till gamla stumfilmer. Något han till fullo visade i Sjusovaren (1973) och som vi såg influenser av i Ta pengarna och stick. Här går han lite längre och gör vissa scener ljudlösa i gammal hederlig stumfilmstil, som när han blir påpucklad på tåget av en ung Sylvester Stallone i form av en buse. Då Allen inte är sina idoler Buster Keaton eller Groucho Marx så blir det inte lyckat tillfullo, men det är fullt dugligt.

Humorn är inte allt som var annorlunda, även bildspråket har radikalt förändrats med åren. Speciellt i Bananas kan vi se en rebellisk och redlös kameraanvändning långt från det stilfulla och statiska bruket som är idag.

Bortsett från sin senaste fru har Allen haft för vana att placera flickvänner och fruar i sina filmer. Diane Keaton och Mia Farrow är de mest kända, i Bananas är det hans dåvarande gemål Louise Lasser som spelar den kvinnliga huvudrollen. Hon är i min smak inte den vackraste av hans fruar och absolut inte den bästa skådespelerskan. Allen spelar rakt över i henne i deras scener då hon inte har samma pondus som Allens senare fruntimmer. Här försvinner hon under Allens pladdrande komik, samt får en karaktär som är svår att tilltalas av.

Bananas kom ett par år in i Vietnamkriget och kan ses som ett pekfinger från Allen mot USA:s inblandning och politik. Men som fullfjädrad satir lyckas den aldrig, vilket gör Bananas till en inte fullt helgjuten film. Allen manus skulle bli tätare med den episodiska Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om (1972) uppdelad i sju små historier kring olika sexämnen.
Nu är dramaturgin fortfarande tämligen ojämn där slapsticknummer och korta dialogscener inte alltid går i lås tillsammans. Bortsett från detta är denna satir på latinamerikansk politik en hejdlös och absurd film som har så många höjdpunkter att den inte får missas. ”Wide World of Sports”, den klimatiska rättegångsscenen och raiden för att införskaffa mat är bara ett fåtal av dessa scener. Det är befriande galet i jämförelse med det som kommer ur honom idag, fastän det inte alls är dåligt.
Bananas är en kort produkt med sina ringa 82 minuter, men är fortfarande imponerande med sin visuella humor och slående manus. Allens unika berättande och humor gör det till en av hans mest minnesvärda filmer, och absolut en av de roligaste.

I en intervju fick Woody Allen frågan om varför han döpte filmen till Bananas. Hans svar var: “Because there are no bananas in it.”

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 7

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *