Benknäckargänget

|

Så var det dags för nästa långtråkiga onödiga remake; semi-klassikern Benknäckargänget (1974) har uppdaterats för dagens publik. Och ni vet väl vad det betyder: respektlös massaker av gammal charm. Nu är det emellertid den någorlunda underhållande Adam Sandler som har hand om projektet, med originalfilmens ledspelare Burt Reynolds i en nostalgisk biroll. Vad resultatet blir återstår att se.
Före detta amerikanska fotbollsspelaren Paul Crewe (Adam Sandler) lever i yttersta dekadens efter att ha bannlysts från NFL efter anklagelser att ha lagts sig i en match. Efter att ha kraschat sin flickväns bil och motsatt sig att gripas hamnar han i ett fängelse som styrs av en sadistisk direktör som har ett fläng för just – fotboll. Han tvingar Paul Crewe att organisera ett lag av fångar för att spela mot hans vakter. Med hjälp av Caretaker (Chris Rock) börjar auditionen av spelare som inte är det lättaste i ett fängelse.

För Sandler är ämnet ett kärt återseende efter att ha gjort succén Waterboy (1998). En rätt okej komedi när man inte blev allt för trött på Sandlers val av karaktärer. Med en resumé av både lysande och plumpna komedier så blir det lite ”hit or miss” att se hans filmer. Tyvärr hamnar Benknäckargänget i den senare kategorin. Kanske ingen större överraskning, men den är ändå förvånande snustorr och när den är som sämst rätt dötrist. De kufiska karaktärerna som är ett signum för en Sandler-komedi är inte lika nyanserade som brukligt. Humorn blir aldrig så tilltaglig att man kan luta tillbaka och njuta, det blir mest en fråga om när det riktigt roliga ska komma. När det tragiska ögonblicket kommer, som är obligatoriskt i amerikanska komedier, känns det missanpassat allvarligt.

Det finns två sorters Sandler – den argsinta skrikande – och – den lågmälda mumlande. Båda roliga på sitt unika sätt. Varför bjuds vi inte på någon av dem här? Knasiga Sandler från SNL-dagarna bjuder istället på sin frånvaro och verkar gå på ren slentrian. Att Chris Rock var med i filmen är förvånansvärt lättglömt. Speciellt när det är han kommer som med de roligaste replikerna med sin vanliga rappkäfthet.
Det är ”bara” två från originalfilmen som är med i nyfilmatiseringen. Jag väntar fortfarande på Burt Reynolds comeback roll. Boogie Nights (1997) var en värdig film men efter många dåliga val i dess kölvatten så står det fortfarande still. Rollen som tränare Nate Scarborough kommer inte att göra någon nytta heller. Synd för mannen som spelat ”Bandit” och J.J. McClure. De mindre rollerna gör sitt för att lyfta upp filmen från det b-träsk det annars skulle hamna i. Duktiga aktörer som James Cromwell och Cloris Leachman ger sitt eget lilla extra till helheten, men regissören Peter Segal har gjort bättre komedier, även med Sandler själv.
Om ni har ögonen med er kan ni se ett par av Sandlers ständiga följeslagare göra cameo.

Tämligen nystartade bolaget MTV-Films är producenter; inte så konstigt då att filmen är så belamrad av kanalens nonstop musik att filmen synkar musiken, och inte tvärtom. Vart tog handlingen vägen? Filmen har en premiss – men inget att bita i. Om man har något intresse för sporten så blir säkert upplevelsen mycket mer angenämare. Roy Schneiders sköna ”You can do it!” räddar nästan filmen allena. Vad som håller Benknäckargänget från att kännas som ett misslyckande är att den är alltför menlös. Ingredienserna känner vi alla igen. Ingen gör någon dålig prestation. Filmen saknar bara någon gnista och manuset skulle ha behövts en revision.
Nyfilmatiseringen av Frank Capras klassiker Mr Deeds (2002) var en nöjsam resa som Sandler klarade sig igenom. När han nu gör ett nytt försök är det inte mycket han kommer med. Benknäckargänget är en axelryckning som man glömmer bort på kortare tid än filmens 113 minuter.

Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.