Så var det dags att sugas tillbaka in i fantasivärlden Narnia. Berättelsen om Narnia – Prins Caspian är den andra filmatiseringen av C.S. Lewis klassiska barnböcker och ännu en gång dök kritik upp om rasism och kristen propaganda. Att Lewis berättelser om lejonkungen Aslan och de engelska barnen som ständigt och jämnt förflyttas till den magiska världen väcker debatt är inte alls konstigt. Böckerna är fyllda av brittisk konservatism, imperialism och kristna värderingar. Därför är det passande att försvara regissören Andrew Adamson som gjort ett bra jobb att skala bort dessa inskränkta tankegångar och lyckats med konststycket att faktiskt förbättra historien jämfört med förlagan.
I den här filmen återkommer de brittiska syskonen Lucy, Susan, Peter och Edmund till sitt kungarike Narnia. Det har gått ett år hemma i London, i Narnia har det däremot gått 1300 år och landet ligger i ruiner. Människorasen Telmarinerna, som leds av den onde kung Miraz, har tagit över landet och försöker med alla medel utplåna Narnias invånare. Även prins Caspian hotas till livet.
Filmen är mognare och vuxnare än sin föregångare som allt för ofta var en långdragen barnvänlig uppvisning av effekter. Prins Caspian bjuder istället på svärta och spänning till spektakulära krigsscener med hisnande effekter och bedårande vackra miljöer. Filmmakarna har förstått att om man ska göra en bra fantasyfilm ska den spelas in på Nya Zealand.
Berättelserna om Narnia är skrivna för barn på ett ofta tämligen banalt sätt. Där tycker jag att manusförfattarna har gjort ett imponerande försök att göra historien fylligare. Visst har man inte heller aldrig tråkigt. Jag önskar bara att de gjort något för att få de fyra syskonen Pevensie att bete sig som mer än tvådimensionella pappfigurer. Att Telmarinerna dessutom pratar med någon form av sydeuropeisk brytning ekar alldeles för mycket av Lewis förlegade värderingar. Med det sagt gör nykomlingen Ben Barnes ett bra jobb som den unge prinsen som plötsligt måste kämpa mot sitt eget folk. Pevensie barnen har blivit lite mognare men är fortfarande rätt ointressanta som karaktärer. Istället är det de talande djuren som bjuder på underhållningen, framförallt musen Ripipip med röst av rolige komikern Eddie Izzard.
Berättelsen om Narnia – Prins Caspian är ett sant sommaräventyr till blockbuster som öser på det klassiska upplägget med krigsstrid efter krigsstrid utan att för den delen bli klyschig. Tack vare att historien fått lite mer kött på benen så blir filmen en överraskande positiv upplevelse. Nedsidan är att den är för lång för sitt eget bästa, speciellt när de fläskat på med att göra det till en högteknologisk krigsfilm med talande djur och glömt att fylla den tillräckligt med känslor. Att den slår Berättelsen om Narnia: Häxan och lejonet på fingrarna är det emellertid ingen tvekan om. Nu blir det att vänta idogt på nästa gång det blir trubbel i Narnia!
