Filmkultur

The Bourne Ultimatum

Så var det tredje gången gillt för Robert Ludlums ex-agent med minnesluckor. Även om The Bourne Ultimatum har väldigt lite…

Så var det tredje gången gillt för Robert Ludlums ex-agent med minnesluckor. Även om The Bourne Ultimatum har väldigt lite med dennes bok att göra. Filmen har redan blivit den största succén i trilogin om Jason Bourne. I registolen återvänder Paul Greengrass (United 93) som tog över efter att Doug Liman avböjde att fortsätta efter The Bourne Identity (2002). Vi återser Bourne i Moskva, fortfarande på flykt och på jakt efter sitt förflutna. En brittisk reporter råkar snubbla över något som kallas för ”Blackbriar” som visar sig ha kopplingar till Bourne. Tyvärr får bara inte vår agent reda på detta utan även CIA som inte vill att informationen ska läcka ut.

Adrenalinet kickar in redan i första bildrutan och slutar inte pumpa förrän filmen ändar 115 minuter senare. Jason Bourne kan rätteligen kalla sig en man på flykt. Han simmar, kör, åker tåg och springer sig genom hela filmen till tonerna av John Powells hjärtklappande musik. Och det är nästan exakt det enda som händer. Bourne fortsätter att jaga efter sin glömda identitet medan CIA fortsätter att jaga honom. Naglarna försvinner förvisso på kuppen men lite mer kött på benen hade aldrig skadat. Till försvar måste det emellertid sägas att filmen snyggt bryter konventionen att ha action – långsamma scener av exposition – efterföljt av mer action. Nu slutar istället aldrig actionscenerna och informationen delges vi under tiden samtidigt som vi befrias från ännu en påtvingad romans som annars är så obligatorisk. Tony Gilroy har snickrat ihop ännu ett smart manus som engagerar med lätta medel.

Att Bond franchisen med Casino Royale (2006) tagit inspiration från Batman Begins (2005) och filmerna om Bourne är svårt att förneka. Trilogin är nästan oförskämt simpel i jämförelse med vad Hollywood vanligtvis spottar ur sig i actionthrillergenre genom sin frånvaro av gigantiska explosioner eller horder av män med automatgevär. För en gångs skull kan man känna en mänsklighet i actionhjälten och man behöver inte kulsprutedueller för att göra saker spännande. En övertygande Matt Damon ställs mot David Strathairns CIA chef som är minst en lika bra antagonist som Chris Cooper var i första och Brian Cox i den senare. Joan Allen och Julia Stiles återvänder dessutom till sina roller med lika goda prestationer. Nykomlingen Paddy Considine gör en stark insats som en brittisk reporter som luskar kring Jason Bourne. Daniel Brühl (De feta åren är förbi) dyker dessutom upp som hastigast i en miniroll.

Paul Greengrass frenetiska skakkamera gör dig stundtals yr, men resten av tiden suger den in dig med sin dokukänsla och flitiga användande av zoomfunktionen. Slagsmålsscenerna blir paradoxalt en ren njutning i mästerligt hantverk och även om bildspråket ständigt håller dina sinnen alerta är det både en fördel och nackdel till filmen. Det känns som att vi ständigt tittar över Bournes axel samtidigt som vi aldrig tillåts få ett ögonblick att hämta luft. Under tiden får vi emellertid en snabb lektion i geografi när Bourne reser snabbt mellan jordens alla hörn och kameran ger dig vackra stadspanoraman efter varandra.
Filmens mästerliga regi förklaras bäst genom vilken übermensch Jason Bourne är. Superagenten vet hur man duckar för skuggande spioner, talar alla användbara språk och klarar sig helskinnad ur varje situation. Om det inte gjorts med sådan inlevelse och fingertoppskänsla för action som Greengrass har hade det lätt kunnat bli plåjigt. Nu kan man inte få nog av Jason Bourne när han kastar sig mellan hustaken eller klarar sig från den ena bilkraschen efter den andra. Greengrass gör tillsammans med Matt Damon detta till något trovärdigt och jag tror inte det finns en regissör idag som gör bättre intelligent action än denna man. Ge mig mer Bourne!

Betyg 8

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen