Breakin’ 2 – Electric Boogaloo

|

I eftertexterna till Breakin’ förkunnades att man skulle utkik efter uppföljaren Breakin 2: Electric Boogaloo, a.k.a. Breakdance 2. Man behövde inte vänta länge. Filmen släpptes redan senare samma år och undertiteln kom att bli ett öknamn i branschen för lustiga uppföljare. Breakin 2 är nämligen ingen film man intellektuellt kan försvara utan att minst få ett par höjda ögonbryn till svar. Tre engelska adjektiv beskriver denna film bäst: Cheezy, corny och camp.
I filmen är Kelly, Ozon och Turbo är tillbaka. De två gatudansarna Ozon och Turbo sköter nu om ett skuldbelagt ungdomshus och Kelly är påväg till Paris för ett stort dansgig. Så vore fallet om det inte var så att ungdomshuset är i fara av onda affärsmän som vill köpa upp området och göra affärscentrum av alltihopa! Någonting måste göras och gänget bestämmer sig för att rusta upp huset och samla in pengar för att rädda byggnaden! Mycket mer till handling är det egentligen inte och utfyllnaden blir en härva av musikalnummer och udda händelser. Att försöka få grepp om vad som händer är hopplöst, det är bara att hänga på. För i den förvirrande röriga handlingen har det trycks in långa scener där nya regissören främst verkar vilja göra stora dansscener med så många statister han kan trycka in. Mycket breakdance blir det därför tyvärr inte.
Turbo får dessutom en latinobrud till flickvän som till råga på allt inte kan ett ord engelska men fortfarande bara tycks ha en vokabulär som innebär att hon springer omkring och säger ”Ajajaj” och ”Por favor” genom hela filmen. Pinsamt dåligt men just därför också så förbannat kul!

Finns det dessutom någon kärlekshistoria mellan Kelly och Ozon? Det får man aldrig veta eftersom det, precis som i föregångaren, aldrig mynnar ut i någonting. Men där Breakin’ hade lite sköna breakdance battles och lockingscener har Breakin’ 2 fått byta ut det i förmån för låg humor och konstig fridansning som nästan blir till en levande musikal. Karaktärerna har dessutom nästan tappat all sin färg. Mycket färre repliker och nyanseringen är enfärgad. Om man inte sett första filmen blir den säkerligen ännu mer bisarr.
De sämre dansscenerna kan emellertid skyllas på undermålig regi av Sam Firstenberg som inte alls fångar rörelserna lika bra som Joel Silberg gjorde i föregångaren eller får dem att kännas mindre stelt koreograferade, vilket bara blir en skymf mot dansarna som faktiskt är duktiga.
I en imponerande drömliknande sekvens kopierad från den oförglömliga scenen med Fred Astaire i Royal Wedding dansar Boogaloo Shrimp uppochnedvänd omkring på taket och väggarna. Filmteamet fick låna det roterande rummet från Terror på Elm Street (1984) för att åstadkomma detta bländande cinematiska trick.
Battlen med Electros är en annan av höjdpunkterna, visst schabblas den bort av dåligt kameraarbete men i vilken annan film får du se något sådant? Gäng i ärmlösa skinnjackor, bandanas, sneackers och kedjor som försöker vara tuffa och bråkar genom att dansa mot varandra.

Som ni förstår är filmen rent tekniskt och dramaturgiskt skrattretande. Men visst kan en film vara underhållande trots detta. Den underbara dansanta 80-talsmusiken som ständigt spelas istället för att folk faktiskt säger saker till varandra och ger oss en handling, är väldigt medryckande. Trots att den tillhör skaran filmer som är så dåliga att de är bra så är det en film jag skulle välja att se framför många av de pretentiösa Hollywoodfilmer som görs idag. En soligare och snällare film är nämligen svårt att hitta. Förvisso sitter man och häpnar under hela filmen över hur allt förnuft till handling är subordinerad dans och musikscener, men trots förvirringen så gör denna dansanta film dig ändå glad tillslut. De barnsliga Tom och Jerry skämten kunde vi emellertid ha klarat oss utan.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 3

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *