Filmkultur

Cannonball Run 3

I ett sista försök att krama musten ur det tidigare olagliga evenemanget Cannonball pressades denna halvofficiella tredje del i den…

I ett sista försök att krama musten ur det tidigare olagliga evenemanget Cannonball pressades denna halvofficiella tredje del i den förfallande filmserien Cannonball Run. Enkelt är det att förstå varför filmmakarna i original valde att inte kalla filmen för Cannonball Run 3. Mer än premissen kring tävlingen i sig, som använts i ett flertal filmer än i denna följetong, är det inte mycket som de egentligen har gemensamt. Återigen får vi följa en vild grupp individer som bestämmer sig för att delta i den illegala biltävlingen Cannonball och köra från USAs östkust till västkust. Förutom polisen så finner deltagarna en ny fiende i polischefen och aspirerande senatorn Spiro T. Edsel.

Stjärnstatusen har minst sagt sjunkit i botten när vi nu istället för ikoner som Burt Reynolds, Dean Martin, Jackie Chan och Roger Moore, för att bara nämna ett axplock, istället ges i jämförelse mediokra skådespelare som John Candy, Tim Matheson och Peter Boyle och då tar vi de mest kända namnen. (Fast jag uppskattar Jamie Farrs cameo framträdande som shejken för att knyta ihop filmerna.) Vi skulle kunna stanna vid denna enkla jämförelse för att förstå kvaliteten hos Cannonball Run 3. Enda gången jag slås av någon form av stjärnglans är Lee van Cleefs allt för korta gästinsats. I samma scen bjuds vi även på filmens enda häftiga bilstunt att tala om. Cannonball ska ju handla om galna farare, galna bilar och ännu galnare stunts.
Även de färgstarka figurerna bjuder på sin frånvaro. Ett visst nöje ligger i att se John Candy och Tim ”Otter” Matheson men de gör inget för mig. Färgen har runnit ur. Den sköna känslan föregångarna hade av att det blev klart att skådespelarna hade lika kul att göra filmen som vi hade av att se den är inte alls närvarande. Istället har komiken fått breda plats för tävlingen, som i sig inte är så vidare intresseväckande. Föregångarna var en chans för stjärnorna att driva med sina images med ett tillhygge av fräna bilar och sköna repliker. Detta utgör den största skillnaden gentemot Cannonball Run 3 alias Speed Zone! som är dess originaltitel.
Egentligen så är filmen en intern kompisrulle då både regissören Jim Drake (Polisskolan 4 – kvarterspatrullen, 1987), manusförfattaren Michael Short samt ett flertal ur ensemblen (Candy, Levy etc) har sitt ursprung i det kanadensiska sketchprogrammet ”SCTV Network 90”. Fans av denna tycker säkert detta är roligare än vi andra som knappt får ett par skratt utav filmen. Akta er för alla scener med Smothers Brothers!

Visst har även Cannonball Run 3 sina ljuspunkter, men varken manus eller regi håller i någon klass högre än medioker. Några ömsom tappra ömsom svulstiga försök till distanserade skojigheter, som Brooke Shields spelandes sig själv, gör filmen varken gott eller ont då den i slutändan helt enkelt är en onödig produkt som fastän faktiskt inte är usel helt enkelt bara är menlös. Cannonball Run 3 är bara inte direkt spännande på något sätt. I ren och skär ynnest ger jag den därför ett betyg som matchar dess titel och lutar mig förnöjt tillbaka i god vetskap om att jag har tillhanda de två tidigare äventyren med J.J. McClure och Victor a.k.a. Captain Amazing. För Cannonball Run älskare så kan det vara trevligt att avsluta trilogin men för recensenten så kommer den läggas på minnet som en menlös och ständigt mulen historia.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen