Cold Eyes of Fear

|

Så var det dags för ännu en överraskning ur vad som tycks vara den aldrig sinande kistan med italiensk genrefilm från guldåldern 1960-70-talet. Släppt under bannern ”giallo”, en italiensk skräck- och thrillergenre från nämnda tid som oftast involverade grafiska mord och jakten på en okänd mördare. Filmerna var präglade av mycket våld och sex och innehöll allt som oftast psykologiska teman om paranoia och galenskap. Cold Eyes of Fear tar sin början när unge advokaten Peter lämnar klubblivet i Swinging London för sin farbrors lantgods i utkanten av staden. Med sig har han den vackra italienska eskorttjejen Anna. När de anländer blir de attackerade av galningen Quill, som tar dem som gisslan. Men den verkliga mardrömmen har ännu inte börjat för paret…

Genrekännarna reagerar nog snabbt på att filmen inte är en riktig giallo i vanlig mening. I dess brittiska miljöer dras tankarna först till någon pjäsformalistisk deckare. Fast om en passande benämning ska hittas så är det etiketten terror-genre som Cold Eyes of Fear placeras bäst i, tillsammans med rullar som Dead Weekend och House on the Edge of the Park där människor hålls som i gisslan i hus. Vad som gör den här filmen annorlunda och förklarar sin stämpel som giallo är att den inte innehåller ingrediensen av förnedring mot gisslan, som annars är brukligt i terror-filmer, men framförallt är det dess stilistiska kvalitéer. Estetiken är nämligen densamma. Regissören Enzo G. Castellari är inte den som nöjer sig med konventionella bildspråk och bjussar oss som han nästan alltid gör på en imponerande kamerateknik med vinklar och kompositioner som gör filmen intressant att titta på. Användandet av berättartekniken flashbacks är inte heller ovanligt i genren och används även här till viss del.

Dubbningen är ibland lite väl cockney men håller annars hög kvalitet jämfört med många andra av de dubbningar som brukar pryda italienska produktioner från denna era. Hela skådespelarensemblen är dessutom trovärdig, det sedvanliga överspelet håller sin distans. Giovanna fungerar i den, oförskämt typiskt italienska kvinnorollen som prostituerad. En roll som först och främst ska vara sexig, även om stämpeln som prostituerad är totalt onödig, men Giovanna visar att hon också är skådespelerska och ingjuter sin karaktär en styrka som är nämnvärd. Stora namnet i filmen är utan tvekan Fernando Rey (French Connection, Brakfesten) som spelar Peter farbror, en advokat och domare som visar sig ha en stor betydelse för hur Peter ska klara sig ur sin gisslansituation.

Filmmusiken i Cold Eyes of Fear är komponerad av ingen annan än maestron Ennio Morricone, mest känd för musiken till Sergio Leones westerns. Även om filmen är väldigt snygg och har bra musik, så är det dess förmåga som en nervkittlande thriller som gör filmen så bra. Vad gisslantagarna är ute efter är egentligen inte så viktigt. Det spelar inte så stor roll varför saker är som dem är eller hänger ihop, det är fullkomligt spännande ändå. Jag blev imponerad över hur jag drogs in i historien utan att jag var vidare intresserad av varför saker hände.

Cold Eyes of Fear är pratig, men inte på ett negativt sätt. Filmen handlar varken om snyggt iscensatta mord eller ett terroriserande av människor. Snarare är det twistar och vändningar för hur Peter och Anna ska ta sig ur den situation de hamnat i. Motivet till varför de är där är närmast ointressant, hur det hela ska sluta är istället dragningskraften. Enzo G. Castellari kommer inte i närheten av den visuella estetiken hos kollegorna Dario Argento, Mario Bava eller Sergio Martino men han var utan tvekan en av de mest intressanta regissörerna under den italienska genrefilmens guldålder. Cold Eyes of Fear är ett bevis på detta, en film med drag både från giallon och terror-filmen, som tack vare effektiv regi blir en överraskande uppmärksamhetstagande thriller.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.