Filmkultur

Control

Världsberömde stillbildsfotografen och musikvideoregissören Anton Corbijn gör sin långsfilmdebut genom att berätta livsödet av Ian Curtis, ledsångaren för brittiska gruppen…

Världsberömde stillbildsfotografen och musikvideoregissören Anton Corbijn gör sin långsfilmdebut genom att berätta livsödet av Ian Curtis, ledsångaren för brittiska gruppen Joy Division som bredde vägen för post-punk rörelsen i slutet av 1970-talet. Filmen skildrar hur Curtis går med i gruppen och deras väg till framgång, men också dennes turbulenta äktenskap och grava epilepsi. Kvällen innan gruppen skulle åka på sin stora USA turné tog Ian Curtis sitt liv. Han var då 23 år gammal.

Control baseras till största del på Deborah Curtis, Ians frus, självbiografi ”Touching From a Distance” medan Tony Wilson och New Order har använts som konsulter. Därför tar filmen också vid när Ian och Deborah möts för första gången. Det finns inget video material bevarat på Curtis när han var av scenen, kvar finns bara knapphändiga amatörfilmer av liveframträdanden. Men inspelningsteamet fick även tillgång till brev som Curtis skrivit till sin älskarinna, belgiskan Annik Honoré, och filmen spelades in i det hus där paret Curtis bodde. Trots allt detta bakgrundsarbete och strävan efter autenticitet i miljö är Control en ovanligt kall film.

Inte förvånansvärt för den som känner till regissörens tidigare verk så är filmen i svartvitt. Att det blev just det förklarade Corbijn med att det kollektiva minnet av Joy Division var svartvitt och alla deras bilder, omslag och kläder var svartvita. Processen att filma den så blev ironiskt nog dyrare än om den filmats i färg. Men det snygga svartvita foto Corbijn blivit känd för och som kommit till liv i hans musikvideor till artister som Front 242 och Depeche Mode saknar här sin gnista och bildspråket är precis det man inte hade förväntat sig av honom – högst konventionellt.
Corbijn har gjort en film om en man som var sluten och introvert som person och filmen är inte bättre. Man förstår varken Ian eller Deborah bättre när filmen slutar än när den börjar, och man får varken bra grepp om vad han kände eller vad som hände. Corbijn har heller inte valt att trycka på något extra, karaktärerna saknar känsla och intresset hålls uppe nästan enbart för Curtis fascinerande livsöde allena och inte för Corbijns regi. Bättre kan man säga om nya stjärnskottet Sam Riley och Samantha Morton som är riktigt bra som paret Curtis. När Riley agerar ut ett av sångarens ökända epileptiska anfall är det riktigt svårt att inte bli berörd. Fast även om filmen innehåller tunga dramatiska scener med allt värre epilepsianfall och bråkiga äktenskap blir det aldrig så berörande som man förväntat. För trots att filmen är väldigt personlig så kommer man ändå aldrig riktigt Curtis in på livet.
En mycket mer nyanserad bild av Ian Curtis än den som ges i 24 Hour Party People (2002) får man inte, trots att han i den bara var en av karaktärerna i periferin.

Det var svårt att tänka sig någon annan som skulle ha varit bättre lämpad att göra denna film, Corbijn tog själv två av de mest kända fotografierna på Joy Division, men det blir tydligt att han kanske borde ha väntat med att filma historien tills han lärt sig mer om att ingjuta känslor i film. Istället för en av årets bästa filmer blir den en i mängden av en mer anonym skara av välgjorda och välspelade filmer som imponerar men inte riktigt når ända fram. Kritiken ska emellertid inte tas allt för hårt, även om den inte är så underhållande som den hade potential till så är Control en ruskigt stilren och intresseväckande livsskildring om en komplex människa och om en grupp som tog sitt namn från en prostitutionsavdelning på ett nazistiskt koncentrationsläger under andra världskriget. Bildspråket må vara mer konventionellt än förväntat men definitivt inget att negligera. Med filmkamerans svartvita öga fångar Corbijn livet i Macclesfield i sitt försök att göra filmen så autentisk som möjligt. Att veta att den spelades in där Curtis levde och dog ger självfallet filmen en extra dimension. Alla fans av Joy Division kommer inte att bli besvikna. Rockens hovfotograf har gjort en gedigen debutfilm som aldrig hymlar om en av rockvärldens tragiska gestalter.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen