Filmkultur

Death Wish 4

Tretton år efter att den första filmen släpptes kom den fjärde delen med Charles Bronson som vigilante. Vid det här…

Tretton år efter att den första filmen släpptes kom den fjärde delen med Charles Bronson som vigilante. Vid det här laget hade produktionsbolaget Cannon Groups, som tagit över serien efter tvåan, många floppar tagit kål på dem vilket gav upphov till hårda budgetbantningar, där mest kända exemplet är Superman 4, men även märks här. Samtidigt kan man inte begära för mycket av en tredje uppföljare, även om det blir allt tydligare hur taskigt gjorda de är. Efter att ha flytt New York, där hans fru mördades, för Los Angeles, där hans dotter mördades, för att sedan återvända till New York, där han anklagades för att ha mördat en vän, så kommer Paul Kersey ännu en gång tillbaka till Los Angeles. Denna pingpong rutin gör dock inte mycket gott för arkitekten Paul Kersey när dottern till sin nya flickvän dör i en kokainöverdos. Kersey jagar självklart upp dealern och ändar hans liv, men när en rik pamp börjar hota att avslöja hans blodsfyllda bakgrund om han inte tar jobbet som personlig bödel så drar den sedvanliga våldsvågen igång igen.

Death Wish 3 var en dumrolig actionpackad uppföljare som skrotade alla försök till att efterapa den framgångsrika ettan genom att göra pinsamma försök att stoppa in budskap. Ett misstag tvåan gjorde. Intressant nog är att Death Wish 4 är skrivet av en kvinna, och visst börjar filmen med att bygga upp en hygglig premiss. Fast istället ändrar filmen snart riktning och drar igång en serie av slentrianmässiga avrättningsscener, när Kersey allena tar sig ann ett helt drogkartell, som bara känns spattiga och långdragna. Fastän så mycket utrymme för action så blir istället filmen paradoxalt nog långsam i en historia som någonstans på det löpande bandet tycks ha blivit inspirerad av John Boormans Point Blank (1967).
Klarligen så var veteranregissören J. Lee Thompsons hjärta och själ inte i denna film, och det är långväga från kalibern hos hans klassiker Kanonerna på Navarone (1961). Actionscenerna är rätt livlösa, vilket inte hjälps av att dem är otroligt bristande i dess klippning, av Thompsons egen son för den delen, vid tillfällen. Vad man än kan säga om Michael Winner som regissör för de tre föregångarna, så hade han en förmåga att pumpa upp en energi.

Charles Bronson är bäst om han ges lite, men välskrivet, att säga. För om det är dåligt så blir det bara mer tydligt att hans skådespelartalang inte är vidare hög. Här tycks han bara mindre och mindre energisk över sitt deltagande, men så ger manus heller inte så mycket extraordinära saker för honom att göra eller säga.
Death Wish 4 är en sådan film som är full av misstag som man ofta inte behöver leta efter med ofrivilligt roliga sekvenser. Fönster som krossas innan någon faktiskt kastas igenom dem. En bomb som exploderar flera gånger. En pinsam explosion som klart synligt är inlagd i motsats till att ha filmat en explosion på plats. En aura av b-film genomsyrar filmen och man kan inte annat än undra om något hände under produktionen eller om det fifflades i klipprummet. Det skulle inte finnas någon annan förklaring som skulle förklara hur Kay Lenzs karaktär plötsligt försvinner tidigt och inte dyker upp förrän den allra sisten delen av filmen!

När Kersey tar fram en uppritad hierarki över drogkartellen med alla skurkar han ska skjuta så tinglar det lite i blodlusten, men med ett billigt utseende och ointressanta actionscener så blir Death Wish 4 mest en tradig upplevelse i slutändan där varken vi eller Bronson blir särskilt engagerade. Fast om man kommit såhär långt i serien över att följa Paul Kersey så tackar man inte nej till denna. För vad man inte kan beskylla honom för är att inte släppa taget och gå vidare.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen