Efter tio långa år rodde äntligen Robert De Niro hem sitt drömprojekt om den amerikanska underättelsetjänsten CIA:s barndom. Ett flertal regissörer ryktades om att handha produktionen innan De Niro bestämde sig för att själv sätta sig i registolen. Första gången han ställde sig bakom kameran var i maffiahistorien I skyggan av Bronx (1993) skriven av skådespelarkollegan Chazz Palminteri. Flerfaldigt belönade manusförfattaren Eric Roth (Forrest Gump, The Insider, Ali) målar upp ett historiskt ark om hur den amerikanska underrättelsetjänsten kom till, allt utifrån spionen Edward Wilsons perspektiv.
En lovande start som direkt fångar intresset och suger in dig i filmen lämnar dig sedan på tomgång i över två timmar. De Niro gör det aldrig tråkigt för sig men någon direkt adrenalinkick får man inte. Den innersta kretsen är en förvånansvärt likgiltig film med tanke på vilka goda förutsättningar den har. Fantastisk oscarsnominerad scenografi placerar dig i allt från 1930-talets internatskola till 1960-talets Afrika. Robert De Niro är en sjuhelvetes teknisk regissör med god personregi, men någon vidare berättare är han inte. Filmen spänner sig över en vid historisk period där den under tiden ställer frågor kring imperialism, spioneri, lojalitet och priset för seger utan att ha en story att backa upp den långa speltiden med. Istället ter sig den ytterst detaljerade filmen oftast som en lång historielektion. Inte alls fy skam eller ointressant om fallet inte hade varit så att Den innersta kretsen inte är en biografisk film utan fiktion löst baserad på verkliga händelser. Många av karaktärerna, däribland Edward Wilson spelad av en iskall Matt Damon, är inspirerade av historiska personer men att veta att CIA:s uppväxt inte fullt gick till på det viset och administrerades av dessa människor gör att lite av luften går ur den närmast episka film Robert De Niro regisserat. För det är inte utan att man blir imponerad hur väl De Niro handskas med filmens längd och historiska vidd med tanke på att det bara är andra gången han regisserar.
Det är mycket tack vare filmen otroliga produktionsvärde och imponerande ensemble som gör att Den innersta kretsen ändå blir en angenäm upplevelse. John Turturro, Alec Baldwin, William Hurt, Robert De Niro, Michael Gambon och Billy Crudup bjuder på rent guld medan Matt Damon visar på det värsta fall av stenansikte som setts på vita duken när han utmålar rollen som den kalla Edward Wilson. Ett gediget agerande, det måste sägas, men vi tillåts aldrig komma honom in på livet vilket gör det svårt att sympatisera eller förstå alla val Edward gör. Filmen svarar aldrig på frågan om Edward började som så kall eller om hans liv som spion gjorde honom så kall. Vi får nämligen lära känna honom lika litet som hans fru gör i filmen, spelad av Angelina Jolie. Hon ger en rollprestation som man kan faktiskt kan ana ur att hon är skådespelerska och inte bara existerar som det tabloidnamn hon är idag.
En viss plojvarning måste sättas på Matt Damons åldrande i filmen som är icke existerande. Enda sättet man ser skillnad är att han bara blir tystare och mer bistrare med åren.
I finalen bygger filmen upp mot en emotionell knytpunkt men även där blir det inga fyrverkerier. Den innersta kretsen var på god väg att bli en årets stora filmupplevelser. Nu väljer den att redogöra för en organisations era med god vigör men glömmer samtidigt då ifrån att investera i en karaktär som vi kan rota för. Varken ett magplask eller tråkig som gråsten för det. Bara att den kunde ha blivit så mycket mer. Men i vårat bio klimat där mer ansträngning läggs på effekter och urbottnade manus än kompetens är det lätt att vända andra kinden till för dess värsta fadäser. Det är en ruskigt välgjord och inte minst intelligent film som kräver lite av sin åskådare. Precis en sådan film som man längtat efter att sjunka ned i.
