Sedan filmkonstens begynnelse har över hundra inkarnationer av Sir Arthur Conan Doyles tidlösa litterära skapelse, detektiven Sherlock Holmes, setts lösa mysterier på vita duken. Med utgångspunkt i Conan Doyles fyra romaner och över sextio noveller om deduktionens mästare har många olika porträtt gjorts, vissa i helt nya uppdiktade mordgåtor, andra mer bokstavstrogna. Annorlunda tagningar av Sherlock Holmes-mytologin har gjorts som när hans trogna assistent Dr. John Watson visar sig vara den verkliga hjärnan och Holmes bara är en skådespelare i Ombytta roller på Baker street eller när vi får se Holmes och Watson lära känna varandra som tonåringar i Young Sherlock Holmes – Tempelmysteriet. Du har emellertid aldrig sett Sherlock Holmes så som han är i Den sjuprocentiga lösningen. En film som är baserad på en roman som faktiskt inte är skriven av Conan Doyle utan av Nicholas Meyer som själv uppdaterade sin bästsäljare till filmformat, och blev belönad med en Oscarsnominering för Bästa manus för det. Om namnet låter bekant så är det för att Nicholas Meyer är mannen som revitaliserade Star Trek-genren när han regisserade och/eller skrev Star Trek II – Khans vrede, Star Trek IV – Resan hem och Star Trek VI – The Undiscovered Country.
Om vi ska behandla den här recensionen som en mordgåta så är den första ledtråden till varför filmen inte är den vanliga bjudningen av Sherlock Holmes att Nigel Williamson som spelar detektiven hamnar på fjärde plats i förtexterna! Första namnet är Alan Arkin som i filmen iklär sig rollen som ingen annan än Dr. Sigmund Freud! Låt oss luska vidare i handlingen:
Dr. Watson är orolig att vännen Sherlock Holmes kokainberoende till slut kommer att döda honom. Detektiven spenderar dessutom sina dagar med att spionera på och trakassera sin gamla matematikprofessor Moriarty. Dr. Watson lurar därför Sherlock Holmes att besöka den berömde Sigmund Freud som försöker bota honom från kokainet och lösa mysteriet bakom hans beroende.
Titeln är en referens till lösningen som Holmes missbrukar, sju procent kokain och nittiotre procent saltlösning. Filmens första halvtimme behandlar också nästan enbart kokainberoendet, vilket är en till ledtråd – visst så är det ofta vi fått se den missbrukande sidan av Holmes, men aldrig till den här graden. Nigel Williamson gör inget annat än en fantastisk rollprestation som jag personligen jämställer med Gene Hackmans i French Connection II när vi får se hur djupt Holmes har sjunkit i sitt beroende och hur det påverkar honom som person. Inledningen till filmen är därför i stort sett en snyggt genomförd antidrogkampanj, med innovativa drömsekvenser och Williamsons superba agerande. Vi får en introduktion till karaktärerna men samtidigt så känns det lite som att filmen trampar sig igenom den här delen. Efter det så drar emellertid filmen igång på riktigt när Holmes, Freud och Watson tar sig an fallet med fröken Deveraux spelad av Vanessa Redgrave.
Skådespelarmässigt så finns det en del att säga. Robert Duvall, med en fasansfullt loopad brittisk accent, är återhållsam som Dr. Watson. Nästan så att han blir en icke-karaktär, för borta är den klumpiga Watson från Basil Rathbone-filmerna eller generellt den färggranna karaktär han annars brukar vara. Han får emellertid ett par scenstjälare till repliker som överkommer detta. Alan Arkin, likaså, gör inte Freud till en karikatyr som det väldigt lätt hade kunnat bli. Arkin överväldigar än inte med sitt framträdande, utan skapar en egen karaktär som gör att man i slutet av filmen önskar att det var så Freud verkligen hade varit!
Den sjuprocentiga lösningen är en sådan film där talang både finns bakom och framför kameran, från regissören Herbert Ross till Laurence Olivier i birollen som Moriarty. Ännu ett namn att nämna är Ken Adams, scenografen som skapade alla de fantastiska kulisserna man minns från James Bond-filmerna. Även här är scenografin detaljrik och ytterst tidsenlig, även i kulisser som syns i endast ett par minuter.
När vi når filmens tredje akt så avrundar den i gammal hederlig matinétradition! Lösningen på mysteriet är helt enkelt att Den sjuprocentiga lösningen är, bortom filmens måhända stela start, en rejält underhållande resa som växlar mellan äventyr, spänning och drama med en ironi och stil som aldrig tappar det mänskliga i berättelsen. Att filmen sedan är ytterst freudiansk i sin slutledning är bara pricken över i:et.
