Filmkultur

Den stora skandalen

Mannen med de fyrtio ansikten per minut, franska komikern Louis de Funès, hade mellan 1964 och 1979 sju filmer som…

Mannen med de fyrtio ansikten per minut, franska komikern Louis de Funès, hade mellan 1964 och 1979 sju filmer som toppade den franska biotoppen. Utan dåligt samvete kan man därför kalla honom en av de största komikerna i fransk filmhistoria, trots att han slog igenom först i 50-års åldern med över ett hundra tal filmer redan på sin resumé.
I Den stora skandalen är han den dansante balettdirektören Evan Evans. I sitt stall har han fjorton av världens främsta och sexigaste balettflickor, som han vakar över dygnet runt likt en tvärilsk hönsmamma. Nåde den klåfingrige karl som kommer i närheten av dem! Ändå slår skandalen ner i truppen under deras långa turné genom Europa. Plötsligt finner Evan nämligen en bebis på sitt hotellrum medan förvecklingarna avlöser varandra på löpande band i denna komedi med härlig 70-talsatmosfär.

Tidsepoken genomsyrar varje filmruta med färg, fest och toner. Träningsoveraller i starka kulörer, extravaganta dansshower och lustfylld musik bjuds på ovanpå en lövtunn handling. Imponerande tunn måste sägas, för även om man kan slås av hur lite som faktiskt händer så är man konstant underhållen. Inte så konstigt är det de Funès själv som närmast allena bidrar till att göra Den stora skandalen till vad den är. Dennes frenetiske komikspel knockar mig redan i förtexterna när han irriterat förklarar för de andra bilisterna på vägen att han vill vara först och därför får de ge allt honom ett försprång. Vi får dessutom se honom dansa och slänga iväg lite repliker på engelska.
Tjejtruppen är mer sceneri, vackra och dansanta, men de Funès är för det inte ensam om att leverera skratt i filmen. I rollen som Evan Evans småkorkade assistent och brorson Philippe ser vi ingen mindre än de Funès egen son, Olivier, som visar på att komisk talang faktiskt kan gå i arv. Efter ett antal roller där han, passande nog spelade Louis son, bestämde Olivier sig emellertid för han inte var något för filmbranschen och blev istället pilot för Air France. Efter att ha sett honom i Den stora skandalen är det inte utan med en viss sorg man reflekterar över dennes karriärval. Regissören Serge Korber gjorde själv ett oväntat karriärdrag och ägnade ett par år under 1970-talet åt att göra porrfilmer innan han tog sitt förnuft till fånga och återgick till spelfilm.

Fart och fläkt är det i denna sprakande minimusikal med avantgardiska scennummer och tidstypiska skrikiga klädmoden. Filmen har inte mycket att bygga på då handlingen i princip består av att de Funès är en moralbeskyddande musikalregissör med alla de koleriska drag vi lärt oss att förvänta av honom. I princip halva filmen spenderas på musik, dans och sång, som i och för sig framförallt går ut på att tjejerna sjunger orden ”Piti Piti Pa” om och om igen. Vissa nummer är bättre än de nästa men de är alltid visuellt intressanta och sångerna tillräckligt käcka för att inte tråka ut dig.

Den stora skandalen (1970)

Den stora skandalen hör inte till en av Louis de Funès bästa filmer, men är ett flambojant exempel på hur den franska komikern lyckas bära en film fullkomligt på sina egna två axlar. Trots en klar brist på idérikt manus så är det svårt att inte ryckas med i rytmen och den funkiga musiken som ackompanjerar den härliga lättsmälta atmosfären. Detta är denna okomplicerade färg och musikfest som utgör filmens förtjusning. Den stora skandalen är ingen bra introduktionsrulle till de Funès, även fast denne visar upp sin sedvanliga repertoar av ansiktsuttryck, och en uppskruvning av tempot hade varit uppskattad. Fast för fansen är detta en gemytlig 70-tals fröjd som fungerar utomordentligt som charmigt botemedel för en smula nedstämdhet.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen