I den här uppföljaren till Hollywood Gigolo (1999) (som den fick heta på svenska) hamnar Rob Schneiders titelfigur, manshoran Deuce Bigalow, i Amsterdam, där hans gode hallickvän T.J. Hicks (Eddie Griffin) blir anklagad för mord på Europas främsta gigolos. Deuce själv kommer på kant med fackförbundets International Man-Whore Society. Föregångarens drift med Schneiders inträde i prostitutionsbranschen som ”man-whore” med sina udda klienter som led av allt från narkolepsi till Tourette-syndromet var en angenämt duglig skrattfest som inte gav mer än vad den utgav sig för att vara. Nu sex år senare är platsen tacksamt vald för obligatoriska vitsar kring haschrökning och prostitution men skämten har blivit både grövre och dummare. Djupdykningen på låghumorbarometern inträffar när fokuseringen hamnar på lyteskomik och sjaskiga köns/bajsskämt. Hans klienter, när han än en gång får ta på sig rollen som gigolo, är den här gången nu så löjligt absurda att det inte är roligt längre. Vad ska man säga om en kvinna som har ett manligt könsorgan som näsa? Eller när någon bestämmer sig för att äta toalettappade pommes frites. Shit pommes frites minst sagt! Fast allt där farliga djur är med i leken är alltid kul att skratta åt. I Den där Mary (1998) var det en bitsk hund, nu är det en sugen katt.
Producenten Adam Sandler kan som vanligt ses i en liten cameoroll. En tradition som Schneider och Sandler genomfört i ett bra antal år nu i varandras filmer. Denna gång fungerar emellertid Sandlers namn inte som någon när hans senaste egna filmer har varit minst sagt undermåliga. Schneider själv tycks förtjust i att skämta om udda lyteskaraktärer, i The Animal (2001) blev han ihoplappad med djurdelar medan han i The Hot Chick (2003) förvandlades från tjej till kille. Precis som med Hollywood Gigolo bygger alla på en idé som lika gärna skulle kunna figurerat som en sketch för ”Saturday Night Live”, en trupp Schneider tillhörde både som manusförfattare och aktör i ett flertal år. Att därför göra en uppföljare nu är lika onödigt och urvattnat som att ännu en dokusåpa om strandsatta överviktiga plastikopererade bartenders.
Har man någon gång sett Eddie Griffin i Undercover Brother (2002) förstår man hur rysligt rolig denna komiker kan vara. Hur han lyckas motarbeta detta i sin reprisering av hallicken T.J. Hicks är svårt att förstå. Istället för att skratta blir jag oftare äcklad av försöken till lustigheter.
Till den positiva sidan hör det snälla budskap som filmen återigen försöker frambringa; Tänk med hjärtat och inte könet. Då det redan prövades på i föregångaren och nu görs igen med sämre medel är det bortkastad energi. Personligen fanns jag nästan mest nöje i att återuppleva staden Amsterdam som var målet för min senaste semester. Med den insikten finner jag att coffeshopscenen självfallet är överdriven medan Red Light-distriktet snarare är nedtonad. (Tänk er en mindre stadsdel som är belamrat med kvinnor i skyltfönster). Samtidigt är det mest tröttsamt med vitsar kring hur tossigt liberala holländarna är.
Är ni en av dem som gillade Scary Movie 2 (2001) tror jag säkerligen att den här kan vara underhållande. För oss resten är en smula charm, en handfull lyckade vitsar och en bit hjärta allt vi har att arbeta med. Jag måste erkänna att jag såg fram emot denna film, något jag ångrar nu. Min första inställning att vara hygglig och ge ett starkare betyg har gett vika för verkligheten. Fast den får pluspoäng för den ståndaktiga postern. Ettans förnedringshumor lyckades fånga en med både charm och hjärta. Här blir Schneider emellertid så otrolig låg att fastän man inledningsvis småfnissar åt ”man-whore”, ”he-bitch” och de andra återanvända replikerna är detta ett lågvattenmärke där Schneiders insats kanske för första gången är bättre än filmen.
