Döden på Nilen

|

I den sällsamma genren ”Whodunnit” finns det ett par oförglömliga pärlor. Flera av dem kom under det nyutforskande 70-talet, där den smala genren fick en boom. Efter att Mordet på Orientexpressen (1974) gjorde braksuccé och slagit väg för efterföljande mordgåtor var det öppet för filmindustrin att börja mätta suget efter mordlösningar. Filmens producenter började arbeta på en ny Agatha Christie filmatisering med Hercule Poirot. Och så år 1978 var det äntligen dags för alla ivriga hobbydeckare att sätta tänderna i nästa stora mordgåta, nämligen Döden på Nilen.

Längs Nilens strand puttrar lyxkryssaren S.S. Karnak fram i lugnt gemak. Ombord befinner sig en grupp aristokrater som av en och annan anledning vill se ärverskan Linnet Ridgeway död. Och så sant så hittas snart den vackra miljonärskan död i sin hytt. Ur sällskapet träder den belgiske detektiven Hercule Poirot fram. Han inser snart att alla hade både motiv och möjlighet att döda henne!

En klar bidragande faktor till föregångaren Mordet på Orientexpressens succé låg hos dess stjärnsprakande ensemble. Med få undantag hade man aldrig sett en sådan samling filmstjärnor i en och samma film, och dessutom spelandes biroller. Formeln återanvändes, självklart, även i Döden på Nilen med en nästan lika imponerande skara namn: Peter Ustinov, David Niven, Maggie Smith, Bette Davis, Angela Lansbury, George Kennedy, Mia Farrow och Jack Warden.
Regissören John Guillermin dirigerar med lätthet alla roller när han kastar uppmärksamheten mellan karaktärerna. Något han bevisade att han kunde redan i ”all-star” katastroffilmen Skyskrapan brinner (1972). Jag kan inte bestämma mig för vilket tillvägagångssätt jag föredrar – Mordet på Orientexpressen där alla roller fick lika mycket utrymme, vilket fick effekten av att alla borde ha fått mer uppmärksamhet, eller den mer konventionella i Döden på Nilen där rollerna har getts olika grader av fokus. En brist hittar vi snarare i närvaron hos de diverse aktörerna och aktriserna. Medan Lansbury och Davis framhäver sig starkt med sina lustfulla rolltolkningar känns Kennedy och Niven mer som utfyllnad. Då jag själv är ett fan av David Niven så räcker det med hans närvaro för att jag ska underhållas, men det blir automatiskt att vissa känns mer som mindre roller än andra.

Agatha Christie gav inte karaktären Hercule Poirot mycket kött på benen i sina böcker, därför har det varit rätt fritt fram för skådespelarna att gestalta honom på sina egna manér. Istället för att försöka imitera Albert Finney skapar Ustinov sin egen älskvärda tolkning av Poirot. Medan Finneys markerades av betänksamhet, ger Ustinov en mer framåt lustfull spegling av rollen. En man som råkar befinna sig på rätt plats i rätt tillfälle fingrandes på sin mustasch.
Min personliga favorit i rollen kommer nog emellertid för alltid att förknippas med David Suchet som iklädde sig rollen i tv-serien som pågick ett par år i tidiga 90-talet och som jag ofta såg som ung. Vad mitt minne påminner mig om var en mer seriös framtoning, approach, i typiskt dimmig-engelsk-deckar manér. Då föredrar jag den mer komiska charm som skrevs in dessa filmatiseringar.
Döden på Nilen blev inte lika populär hos Oscarakademien som sin föregångare men lyckades i alla fall både få en nominering och roffa åt sig statyetten för Bästa Kostym.

Med en likvärdig historia där tåget är utbytt mot en båt så skulle det lätt ha känts som en stor upprepning. Men tack vare John Guillermins regi och Ustinovs nya tolkning av Poirot så klarar Döden på Nilen att stå på egna ben. Vi kan dock inte undvika att jämföra dem emellan när det finns så många paralleller. För fallet är ju även så att Döden på Nilen är en efterföljare, både som bokform och som film. (En rolig blinkning ges till sin föregångare mot slutet av filmen.) Klarast skillnad mellan de två är att Döden på Nilen är lättsammare i sin komik, medan den inte heller innehåller samma stilfulla klass som Mordet på Orientexpressen. Vilken som är favoriten är helt upp till betraktaren, men här kan jag säga ges större möjlighet för oss att delta i luskandet efter mördaren. Men viktigast är att Whodunnit-filmer helt enkelt är väldigt mysiga att se och där är Döden på Nilen absolut inget undantag!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 7

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *