Filmkultur

Domino

Domino är en film som ser bra ut på papper. Vi har Richard ”Donnie Darko” Kelly som manusförfattare. Tony Scott…

Domino är en film som ser bra ut på papper. Vi har Richard ”Donnie Darko” Kelly som manusförfattare. Tony Scott bakom regin och intressanta aktörer som Mickey Rourke, Christopher Walken, Dabney Coleman i smärre roller. Men någonstans måste någon ha tappat en spegel för en värre röra har jag inte sett på flera år komma upp på biograferna. När en kille i publiken demonstrativt proklamerar ”Fy fan vad dålig den var” för hela salongen när filmen är slut går det inte annat än hålla med. Denna recension blir därför en konst att räkna upp dess brister. Vi kan börja med det bristfälliga valet av den söta tomboyen Keira Knightley som Domino. Att hon ser för perfekt ut för att få några roller kanske jag inte direkt kan hålla med om. Visst har hon ett speciellt utseende som måhända inte passar allt men framför allt är hon ingen höjdare till aktris. Hon övertygar nämligen inte alls som prisjägaren och skådespelardottern Domino Harvey. En människa som fanns på riktigt och dog tidigare i år. Förutom hennes existens så är handlingen så gott som fullkomligt uppdiktad.

För det första är Domino en film som försöker vara coolare och mer smart-ass än den verkligen är. Vi får inget begrepp om karaktären Domino mer än att hon är bortskämd och en slyngel, och de tafatta försöken till något kvasi-filosofiskt kring Dominos monologer om sin chans att överleva blir bara malplacerat. För det andra så har Tony Scott fått hybris. Och det rejält. Mannen som en gång gjorde filmer som Top Gun (1986) och Enemy of the State (1998) överöser filmen med sin stilistiska mix av MTV klippning, färgfilter, ur fokus bilder och skumma ljudeffekter. I exakt varenda scen! Vi får ingen chans att ryckas med i historien eller ens finna någon lockelse i de sparsamma actionscenerna. Tillslut blir man endast avdomnad av hela upplevelsen och önskar inget mer än att se en långsam sovjetfilm snarast möjligt. Och jag hade ändå gått in i salongen med förväntningarna på att se denne regissörs typiska bildspråk som jag hittills tilltalats av. Det är förmodligen den bokstavligt mest röriga film jag sett. Ändå tyckte jag den aldrig var tråkig, vilket måste ändå vara ett plus.
Jag ger den credit för att ha sina småroliga sekvenser och en ensemble som det ändå är svårt att inte känna någon tillgivelse för. Att se både Walken och Coleman i samma film är ju underbart, för att inte nämna vackra Jacqueline Bisset. Sedan går det inte att blunda för att filmen är estetiskt snygg.

Vill ni se en film som helt koncentrera sig på stil framför substans så har ni hittat rätt. Men förväntar er inte en häftig action eller något du faktiskt dras in i. Filmen är trots allt ingen kalkon. Om nu inte kalkonen går på droger. Hur mycket jag än vill ge filmen lägsta betyg så är den för proffsigt gjort. Annars så är bedömningen helt unison: Domino är ren smörja.

Betyg 2

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen