Filmkultur

Doom

Idag har spel som Halo och Half Life tagit över hypen kring FPS-spel (First Person Shooter), men för ett decennium…

Idag har spel som Halo och Half Life tagit över hypen kring FPS-spel (First Person Shooter), men för ett decennium sedan var det Doom som var på allas läppar. Efter att banbrytande Wolfenstein 3D blivit det första spelet i genren slog Doom ned året efter med en Boom. Som testosteronfylld tonåring var det svårt att inte lägga märke till detta spel, fastän jag själv mer höll mig som strateg i Civilization. Med detta i tanke så är det kanske konstigt att det tagit en sådan tid för spelet att bli film. Sanningen är att den har varit i produktionshelvetet ett bra tag och som bekant har en hel drös oftast förskräckliga speladaptioner dykt upp de senaste åren. Själv anser jag Enter the Dragon-ripoffen Mortal Kombat (1995) vara ett undantag men nu måste jag nog ändra mig över vilken som är den bästa filmatiseringen av ett spel. Doom är en gigantiskt korkad film, vilket är allt man kan begära av en film baserad på det spelet. Men det är samtidigt riktig mörsar-underhållning med action, zombies, testosteronfyllda vapenknuttar och en äkta FPS-scen!

Handlingen håller sig i trogen ”saker går åt helvete och swat team anlitas för att lösa problemet” stil. Vad man måste ta i beaktning är att spelet inte hade någon handling. Eller karaktärer för den delen. Doom handlade helt enkelt om att skjuta och spränga saker. Vilket filmen levererar galant. I essens har filmen denna handling: Någonting har hänt på forskningsbasen på Mars och ett gäng elitsoldater skickas dit för att reda ut problemen. En strippad version av Rovdjuret helt enkelt.

Regissören Andrzej Bartkowiak har inte direkt imponerad med sågningen Romeo Must Die (2000) på sin lista men måste erkänna att han gör ett riktigt hyfsat jobb. När han bjuder på en äkta FPS-scen så finner jag mig extatisk och önskar att den ska fortsätta i evighet. Om ni undrar hur det känns att spela ett sånt spel får ni veta det då!
Doom är en popcornfilm rakt av där de verkligen inte har överkomplicerat saker.
Jag gillar The Rock, han försöker inte hålla upp någon transparent image som actionknutte som en viss Vin Diesel, utan väljer lite mer udda roller. Här är han dock i sann wrestle-anda macholedare över gruppen av soldater. Måste tillägga att det är hysteriskt att den enda tjejen i filmen är någons syster.

Bokstavligt talat är det en film med noll karaktärsutveckling där skådespelarna spelar det som en tonårsfantasi. Här handlar det om karaktärer som bara vill skjuta ned folk, som vill leka moralist eller bara hänga omkring och spela spelet. Här får vi både action och skräck vilket gör det passande för biobesökande par. En del skrämseleffekter fick faktiskt mina reflexer att hoppa till. Doom är precis vad det ska vara, fastän den brister i monsterkvantiteten i första halvan filmen så gillar jag ändå less-is-more tänkandet. Detta innebär emellertid en alldeles för seg mittperiod där det går på lite väl lågt varvtal mellan attackerna vilket är förvånande i en film som denna.
Det går inte att komma ifrån att Doom är en film som lätt skulle kunna slitas i stycken av en skeptisk betraktare. För den som inte är på lika seriöst humör så funkar den utmärkt som en dum rolig actionfilm som ger allt vad man egentligen vill ha av en sådan spelfilmatisering!

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen