Doomsday

|

Neil Marshall är idag en av den brittiska filmens mest intressanta regissörer efter den testosteronfyllda varulvsrullen Dog Soldiers och östrogenstinna skräcksuccén Instängd. Nu har han bestämt sig för att göra en film som hämtar inspiration från alla sina gamla actionfavoriter och resultatet blir om inte annat en blodig, frenetisk, actionpackad röra som oftast är grabbigt underhållande. Inspirationskällorna är så tydliga att det närmast är oförskämt, vilket inte alls behöver vara något negativt. Allt från Mad Max, till Warriors, 28 dagar senare och framförallt Flykten från New York har stått som rollmodell för Doomsday. En postapokalyptisk epidemisaga.
Ett dödligt virus skördar hundratusentals liv i norra Storbritannien. Myndigheterna ser ingen annan utväg än att bygga en massiv hårdbevakad mur för att spärra in de smittade. Skottland avskärmas från resten av världen för evigt.
25 år senare bryter epidemin oväntat ut igen samtidigt som det avslöjas att det fortfarande finns liv bakom muren. Eden Sinclair (Rhona Mitra) anlitas för att ta sig in bakom murarna och hämta tillbaka en levande, och därav ett botemedlet till viruset.

Doomsday är så långt man kan komma från en sofistikerad postapokalyptisk thriller. Istället är det en kompott av tuppkamprydda mikrofonkåta kannibaler och darwinistiska medeltidsryttare. Logiken är frånvarande och tyvärr dyker filmen aldrig in i de intressanta trådar som ploppar upp. Det här är nämligen Marshalls ytliga lekplats som försöker vara häftig, brutal och actionspäckad. Om jag inte gått in till filmen med inställningen att bli underhållen så hade möjligtvis filmen blivit mottagen på ett annat sätt, men nu fann jag mig charmad av denna, om än med skavanker, underhållande otyglade Frankensteins monster av genrefilmsklichéer med en obligatorisk Malcolm McDowell som onding. Hjärndöd action som just försöker vara hjärndöd action.
Rhona Mitra, som vi såg i Instängd är den tuffe hjälten, medan Bob Hoskins hoppar in som en fadersfigur. Roligast är annars David O’Hara som den makthungrige iskalle säkerhetsministern Canaris. Sidotråden om en polisfascistregering som tar över London är också mycket intressantare än den bisarra släktfejden bakom muren. Skurken, den trimmade tatuerade psykopaten Sol, är nämligen av det löjligaste slaget.

Handlingen i sig kommer inte med mycket nytt utan filmen är istället visuellt intressant och medryckande. Den hanterar actionsekvenser korrekt genom att inte brassa på tungt i början utan bygger upp det till ett adrenalinfyllt klimax. Så när ljudspåret plötsligt börjar strömma ut Frankie Goes to Hollywood med Two Tribes och en Mad Max-imiterad biljaktsscen som heter duga har jag svårt att sitta still i biofåtöljen!
Doomsday är utan tvekan en b-film i snyggt paket som främst riktar sig till de som är sugna på högljudd våldsam nonsensaction. Det går inte att sticka under stol med att filmen är banal på gränsen till kalkon, men Neil Marshall vandrar på gränsen med sådan uppenbar kärlek till de filmer han så gärna vill kopiera att jag släpper taget och låter denna hejdlösa actionfetischism härja fritt.

Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.