Filmkultur

Elizabethtown

Så var det efter en fyra år låg hiatus dags för Cameron Crowe (Jerry Maguire, 1996, Almost Famous, 2000) att…

Så var det efter en fyra år låg hiatus dags för Cameron Crowe (Jerry Maguire, 1996, Almost Famous, 2000) att återvända till biograferna. Under väntetiden har en viss förväntan växt upp efter att ha börjat ta i beräkning hans debutmanus till Häftig drag i plugget (1982) och hur han lyckades få Tom Cruise nominerad till en Oscar för titelrollen som Jerry Maguire. Man kan därför förvänta sig något litet extra i Crowes filmer och karaktärer som han ofta ger något kufiskt drag vilket gör dem mer verkliga.
Drew Baylor (Orlando Bloom) har precis fått sparken efter att ha orsakat sitt skomakarföretag en förlust på nästan en miljard. Djupt deprimerad får han dessutom reda på att hans far har dött och på uppdrag av sin familj återvänder han till sin hemstad, den lilla hålan Elizabethtown i Kentucky. På flygresan dit möter han den unga flygvärdinnan Claire (Kirsten Dunst), och livet kanske inte är helt becksvart ändå.

Att rollen är specialskriven just för Orlando Bloom går att ana och rent formmässigt passar han rätt utsökt som känslodämpad misslyckande son till en nyss avliden far. Vad Crowe inte verkar ha tagit med i beräkning är Blooms limiterade skådespelarförmåga som gör att han inte lyckas fylla skorna i en karaktär som jag blir förvånansvärt lite berörd av. Kirsten Dunst visar annars ännu en av sina sötare sidor som den pratglada flygvärdinnan som det är lättare att falla för. En intrikat roll hon spelar väl.
Som vanligt känns ändå handlingen förvånansvärt fräsch och befriad på typisk Hollywood dialog. Crowe har en benägenhet att helt enkelt göra väldigt trevliga filmer. Här ges vi ett par teman i filmen att följa; en man som behöver känna sin egen sorg, ett återvändande till sina hemtrakter och bortglömda släktingar och inte minst kärlekshistorien mellan Drew och Claire. Kanske ville Crowe beta av alldeles för mycket för det som är Elizabethtowns starkaste brist är nämligen dess ovilja att frambringa riktiga klimaxar i sina trådar. Många av personerna vi lär känna lämnas orörda utan någon djupare bekantskap medan något aldrig riktigt tar den fart man önskar. Något som orsakade en allt för stor medvetenhet på tiden som gick.

Vad den å andra sidan lyckas med är att fylla besökaren med en trivsam värme och uppmaning att uppleva det som finns omkring dig. Något Crowe visar i den sista akten när han totalt slänger ut handlingen och vi får bokstavligt talat följa med på en road trip.
Något som grämer efteråt är att Elizabethtown ofrånkomligen känns som en sämre kopia av Garden State (2004), med allt från en kall ung man, ett besök i hemmastaden till att träffa en kufisk tjej. Mina förväntningar hade legat på ”väldigt bra”, men med för många oengagerade trådar så blir det inget annat än en trevlig resa med Crowes sedvanliga populärkulturlektioner och snälla humanistiska touch på manuset. Inget extraordinärt utan helt enkelt en film som får sig själv att rulla.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen