Emanuelle in America

|

I raden av Black Emanuelle-filmer med indonesiska skönheten Laura Gemser, som kasserade in på succén av de franska mjukporrfilmerna med Sylva Kristel (Gemser innehade även en biroll i Kristels Emmanuelle 2), är den mest nämnvärda definitivt den kontroversiella Emanuelle in America. Regin stod Joe ”The Godfather of Sleaze” D’Amato för som även regisserade flera av dessa säkra pengagrisar om den svarta Emanuelle.
Laura Gemser spelar denna gång rollen som en världsresande undersökande reporter som går undercover på ett harem där vi blir bjudna på den första shocken i filmen, en voyeuristisk titt på hur en kvinna masturberar en häst kallad Pedro! Efter att ha tagit lite bilder med sin ständiga kompanjon – minikameran – hakar Emanuelle på en italiensk aristokrat till Venedig där hon får uppleva hans fetisch för förfalskad konst och middagsfester som har massorgie som dessert. Scenen ger oss en möjlighet att se den första hårdporrscenen i filmen. Under festen får även vår hårdknegande skönhet ett tips om ett hemligt bordell där kvinnor kan leva ut sina mysko fantasier, för ett pris såklart. Självklart luktar Emanuelle till sig ännu ett scoop så iväg till köttmarknaden bär det. Bordellet blir mest en ursäkt för Emanuelle, och Joe D’Amato, att vandra från den ena hårdporrsekvensen till den andra, inkluderat ett sexrollspel i form av Tarzan och Jane. Den tjuvkikande Emanuelle hittar dessutom en kvinna som under ett samlag går igång på att samtidigt titta på snuff-filmer. Inspirerad av detta flyr Emanuelle in i den korrumperande världen där snuff-filmerna cirkulerar. Dessa scener är rätt obehagliga att se med riktigt grova simulerade sekvenser; stora dildos fyllda med kokande tjära, köttkrokar som rammas upp i vaginor och bröst som skärs av.
Emanuelle in America är inte för den känsliga tittaren.

Som ni förstår är det inte mycket till handling vi talar om där scenerna knappt lyckats skrivas ihop till en någorlunda förståelig historia. Men filmer som dessa är inte direkt kända för att ha solida manus. Förvisso kan detta vara en rejäl filmsänkare men när det kommer till sleazefilmer så är det något annat som är i prioritet. Däri ligger ett av filmens största problem: filmen har nämligen svårt att bestämma sig om den är exploitation eller hårdporr. Att porrscenerna är där för att ”chocka” alias ingjuta lite extra krydda till filmen och inte för att upphetsa blir tydligt i hur de är klippta. De slutar nämligen lika fort som de börjar vilket säkerligen gör att de som är ute efter att bli kåta mest känner sig dragna vid näsan. Ur den synvinkeln ter sig sexscenerna rätt meningslösa och filmen skulle gott klarat sig utan dem.
Intressant är emellertid hur filmen startar upp som en sedvanlig 70-tals exploitation med lösa mjukporrscener (förutom hästmasturberingen dvs.) innan den jobbar vidare med allt hårdare porr tills den gör en helomvändning och istället slutar i smärtfullt realistiska ”snuff” scener.
Emanuelle in America gör samma sak som Bret Easton Ellis roman “American Psycho” på så sätt att den börjar med en känsla av upphetsning genom att visa nakenhet och sex för att i nästa steg överösa dig med magstarkt våld som snarare fyller dig med äckel och avsky. Så visst finns det mycket att analysera, men alla seriösa baktankar som skulle ha kunnat ligga bakom filmen är lätta att ifrågasätta, speciellt när den slutar med den mest poänglösa scen man kan tänka sig.

Ur ett historiskt perspektiv låg Emanuelle in America före sin tid i sättet av att skildra sex som något roligt och bekymmerslöst. Emanuelle är en fri kvinna som väljer bort det traditionella giftermålet för ett liv som hon själv har kontroll över, en karriärkvinna som får både kärlek och ett sexuellt aktivt liv. Ett porträtt som inte är så vanligt i erotiken som man kan tro, ökända Långt ner i halsen (1972) slutar t.ex. med att Linda Lovelace gifter sig.
Filmen är också som roligast (man måste se filmen ur komiska ögon) när Emanuelle tar sig ur alla knipor genom att förföra sin motpart. Öppningsscenen när en man hotar att döda Emanuelle fick mig att skratta rakt ut. Ni förstår när ni ser den.

1977 var ett flitigt år både för Laura Gemser och Emanuelle med inte mindre än fyra filmer som hade premiär det året. Gemser är rätt söt som den nyfikne Emanuelle och gör bättre ifrån sig än i den senare Emanuelle and the Last Cannibals (1977). Gemser gjorde aldrig själv några hårdporrscener och där det förekom med så var det stand-ins som fick göra jobbet. Gemser är ett visuellt vackert tillskott men precis som de flesta i filmen så har hon svårt att se upphetsad ut utan att mest verka obekväm.
Något som är förvånansvärt bra är soundtracket som är riktigt skönt att lyssna på. Låtarna av italienska Armonium är faktiskt bäst i hela filmen. Om det är något man kan vara säker på när man ser en italiensk exploitation, hur dålig den än må vara, så är det att fotot och musiken kommer att hålla klass. Så även här.

I de flesta versioner klipptes inte så överraskande större delen av filmen bort vilket inte hjälpte att göra det så mycket enklare att hänga med. I och med att exploitationfilmerna släpps på DVD så går det dock nu att nästan alltid att få tag på oklippta utgåvor.
Emanuelle in America hamnar ofta i samma chockklass som Salo och Cannibal Holocaust, vilket är förståeligt men rätt missvisande. Chocken är bara en liten del av filmen och rädd blir man inte det minsta.
Filmen har ju dock ”allt”, sleaze, lesbianism (dock inte manlig homosexualitet), tidelag, snuff och sex. Även om de erotiska inslagen i ärlighetens namn inte är så vidare erotiska. En rolig tanke är dessutom att dessa filmer släpptes på bio, vilket skulle vara fullkomligt otänkbart idag. Fast om filmen inte hade haft sina hårdporrscener, tjejer som idkar tidelag eller iscensatta snuffsekvenser så skulle den inte ha haft sitt rykte som en av de mest sleazy och depraverade filmerna någonsin, även om ryktet inte når upp till själva filmen. För om Emanuelle in America är något så är det en film som du definitivt aldrig glömmer. Och inte är det för dess kvalitet inte.
Att tänka sig att det var från den här filmen som David Cronenberg fick sin inspiration till Videodrome (1983).

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *