Långfilmsdebutanten Daniel Wallentin har med Ett öga rött gjort en feelgood film med allvarligare undertoner löst baserad på Jonas Hassen Khemiris rosade debutroman med samma namn.
Hela Halims värld kastas omkull när hans mamma dör. Värre blir det när Halims pappa vill bli en ”riktig” svensk som lyssnar på Lundell, käkar surströmming och vägrar prata arabiska. De lämnar den invandrartäta förorten och bosätter sig i det allra heligaste av svennighet – Stockholms innerstad. Men Halim vägrar att glömma bort sitt ursprung. Han bestämmer sig för att revoltera mot ”svenskheten”. Till sin hjälp har han sin före detta granne, Dalanda, som kan allt om den svenska statens integrationsplan.
Att filmen är löst baserad på förlagan är inte än överdrift. Halim är mer av en skojare och tonen är inte lika elak men underhållande är det likaså. Regissören Daniel Wallentin är nämligen en sagoberättare som vräker på med en visuell stil som Sverige länge suktat efter. Inledningen med ett sprudlande dansnummer övergår snart till en historia som byter känslolägen lika ofta som gemena människa byter underkläder. Manusets spretiga struktur bjuder dig på allt från sketchliknande skämtningar om kultkrockar med kaviar och surströmming till gripande scener med en förebildssvältande Halim. Först när vi börjar sjunka in i Halims tankar, när hans kamp mot Sverige blir allt mörkare och intensivare, får Wallentin den kontroll som förvandlar filmen från en svajig men ack så rolig komedi till ett gripande drama.
I filmens allvarligare bottnar finner vi dess starkaste och viktigaste bidrag; för en gångs skull ges vi inte en kulturkrockshistoria där föräldern är den inte som vill anpassa sig efter det svenska samhället men som sedan får ge efter för barnens mer öppensinnade attityd. En vinkling som vi har sett i filmer som Vingar av glas och senast Se upp för dårarna. Ett öga rött ger äntligen en välbehövd mer komplex syn på invandringen där det istället är pappan som fullt och helt ger sig i kast till att bli svensk.
Unge debutanten Youssef Skhayri kan närmast beskrivas som en naturbegåvning när han i en roll som vore lätt att spela över lyckas bära filmen på sina axlar utan problem. Bortsett från manusets svagare partier strukturmässigt, som gör att filmen pendlar i kvalité, ger den dialog som skådespelarna agerar ut både bra och övertygande. Höll ögonen upp för en cameo av romanförfattaren själv och även en tvåsekunders cameo av en Moviebox skribent.
I fråga om regi är det emellertid ingen tvekan när Daniel Wallentin ror filmen i hamn. Bäst är filmens sagoelement där regissören galant rör sig i Halims subjektiva värld där filmen utspelar sig. Ett öga rött må vara ojämn men är fylld av en charmig underhållning med gripande scener till ett foto som är läckert färgfullt. En kulturkrock som kommer få många att må bra i höst.
