Evan den allsmäktige

|

Om ni känner att ni har sett den här filmen förut så har ni rätt. Evan den allsmäktige är samma sentimentala smörja vid matats med om och om igen, men denna gång av bibliska proportioner. Ett manus som gick under titeln ”The Passion of the Ark” skrevs om som en uppföljare till Jim Carrey succén Bruce den allsmäktige, men då Carrey inte vill reprisera sin roll är det istället Evan Baxter, spelad av Steve Carrell, som får göra hoppet från biroll till huvudroll.
Som nyutnämnd kongressledamot har Evan lämnat sin hemstad Buffalo och flyttat med sin familj till ett lugnt förortsområde i North Virginia. Tid för familjen har han emellertid inte, nu är det kongressen som är i fokus. Hans tillvaro vänds hans dock plötsligt upp och ner när Gud dyker upp och befaller honom att bygga en ark. Hans konfunderade familj kan inte ta ställning till om Evan råkat ut för en ovanligt kraftig 40-årskris eller faktiskt har något gudomligt uppdrag på gång.

Evan den allsmäktige är till dags dato den dyraste komedi som har producerats. Summan är inte det anmärkningsvärda utan hur de lyckats spendera så mycket pengar på absolut ingenting. Det går inte nog att understryka hur tunn Steve Oedekerks manus är. En man som gång på gång de senaste åren kommit med allt sämre alster (Bruce den allsmäktige, Bondgården) från att ha gjort de roliga Ace Ventura – Den galopperande detektiven rider igen och den personliga favoriten Kung Pow: Enter the Fist. Ingen energi alls har lagts ned på att visa hur resten av familjen tar emot pappans nya sida, de tycks faktiskt nästan inte ens existera i hans närvaro när allting börjar hända emot honom. Läs handlingen så vet du redan större delen av filmen, det händer faktiskt inte så mycket mer än så. Bokstavligt talat.
Sensmoralen är så välanvänd och illa behandlad att man mest sitter med gapande mun. Precis som i Adam Sandler besvikelsen Click så är det en historia om hur familjen ska komma först. Men också där kvinnan ska finnas vid mannens sida och glöm för allt i världen inte heller bort att tänka på miljön. Guds, återigen spelad utav Morgan Freeman, andliga budskap som slutkläm känns vid det laget så trivialt att man undrar hur världen skulle se ut om han lät alla som bad om det få genomgå liknande prövningar som Bruce och Evan.
Genom att spendera så mycket pengar på effekter skjuter filmen sig själv i foten. Förvänta er flera scener där grupper av skådespelare står och tittar förbi kameran för att sedan klippa till en specialeffektsbelagd bild.

Evan den allsmäktige är en papperstunn så kallad komedi vars humor är så lättvändig och förutsägbar, på det dåliga sättet, att vi kan helt och hållet tacka Steve Carrell för att filmen inte blir en total katastrof. Precis som i 40-Year Old Virgin och den amerikanska ”The Office” så visar Carrell på att han kan leda en film och garantera skratt. I det här fallet trots bristande kvalitet på resten av filmen. Att filmen vill väl och är rejält familjevänlig måste väl också höra till de positiva aspekterna. Men där slutar det. Att Evan plötsligt börjar odla kraftigt skägg och ständigt förföljs av djur är till en början lite fnissvänligt men tappar snabbt sin tjusning. Precis som den roliga idé som en gång fick filmen gjord.

Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.