Spänn fast säkerhetsbältena, sätt på dig de fräna racerhandskar du plockat upp i en punkbutik och putsa motorhuven. Vin Diesel och Paul Walker är tillbaka tillsammans i den fjärde installationen av de snabba och de vansinniga filmerna – Fast & Furious. Eller som reklamen annonserar: ”New Model. Original Parts.” Vilket också är exakt vad det är, förutom Diesel och Walker repriserar även Jordana Brewster och Michelle Rodriguez sina roller från den första filmen. Inte för att det hade varit nödvändigt. Filmen är skräp ändå.
Toretto är trött på att fly från lagen och riskera sina vänners liv. Efter en heist i Dominikanska republiken bestämmer han sig för att lämna flickvännen Letty och vännerna för att ge sig i väg på egen hand. Ödet kommer snart föra honom samman med Brian O’Conner, som nu jobbar för FBI, när en narkotikakartell mördar Letty. De gamla fienderna måste nu samarbeta när Brian vill sätta dit kartellets ledare och Toretto få ut sin hämnd.
En klassisk historia som man faktiskt har sett om och om igen. Till och med Tokyo Drift hade mer att komma med. Fast & Furious utspelar sig mellan händelserna i den andra och tredje delen i serien men är ändå rätt tråkig i jämförelse när det kommer till snygga och spännande bilscener. Visst, även Rob Cohen i den första filmen hängav sig åt fina datoranimerade kameraåkningar ner under motorhuven men Justin Lin har i denna film gjort att nästan alla racingscener känns artificiella på några hörn eller kanter. Antingen det eller att han totalt missuppfattat att han faktiskt gör en långfilm. Ibland tror man att maskinisten satt på en hiphop-video när vi bjuds på funkig latinorap och inzomningar på tangaförsedda kvinnorumpor.
The Fast and the Furious var en ommodellering av gamla surfarrullen Point Break där Paul Walker fick ta Keanu Reeves plats, vilket är enkelt att förstå. Båda kan vara riktigt träiga i sitt agerande. Fast ära måste ändå ges där ära förtjänas. Keanu Reeves är mycket bättre skådespelare än Paul Walker som är fruktansvärt tråkig i denna film. Fast & Furious är Vin Diesels försök till comeback, det har även ryktats om att han ska göra en uppföljare till en annan av sina större succéer, xXx. Så är det också Diesel som gör filmen intressant och bjuder på underhållningen. Tyvärr är all dialog skrattretande dåligt, vi får för lite av bilfetischismen och handlingen som kunde ha spretats ned på två rader dras ut till en och fyrtio utan att det finns något som fyller luckorna. Filmen känns urvattnad och de stunder av snygga racingscener är inte många. Från att ha varit en filmserie som ändå kunde bjuda på fräsiga racingscener med pimpade bilar har den landat på en menlös rulle utan mycket att hurra för länge. Att det redan är tal om en femte film är emellertid kanske inte så underligt. Precis som med Saw-filmerna har Hollywood svårt att släppa taget om en franchise så länge de tjänar in pengarna. Om man inte råkar vara ett råbarkat fan av filmerna, Vin Diesel, eller otroligt nog Paul Walker (fast det behöver jag bevis på för att tro) så finns det ingen anledning att betala biobiljetten. För alla andra duger en slötitt på DVD mycket bättre.
