Johnny Blaze (Nicolas Cage), en motorcykelstuntman, säljer sin själ till Mephistofoles för att bota sin far från cancer. Men priset Blaze får betala är att han när dagen kommer förvandlas om nätterna till en glödande demon i djävulens tjänst.
Att en film är baserad på en serietidning väcker olika känslor. Alldeles för många adaptioner har mynnat ut i själlös effektonani, medan det samtidigt gjorts framgångsrika franschiser som Superman och Spider-Man. Regissören och manusförfattaren Mark Steven Johnson, som tidigare svarat för Daredevil, har gjort en film som även mer än hans förra försök hör hemma i den tidigare kategorin.
Om man tar ut mening och motivation ur Ghost Rider kvarstår tomma skal av effektscener som så hårt försöker vara coola men framstår bara som pinsamma dataspelskopior.
Det finns ingen logik i filmen. Och det är ändå en superhjältefilm. Manuset har så många motsägelser och konstiga hopp att man tappar alla sina sista försök att få ut något av actionsekvenserna. Precis som i Ultraviolet blir de dessutom så överdrivna, ställda mot resten av filmen, att en scen som när Ghost Rider åker uppför en skyskrapa på sin brinnande moppe inte blir något annat än ett misslyckat försök av regissören att göra häftig action. Istället sitter man och funderar på hur det kan gå hela filmen utan att Johnny Blaze frågar den mystiske Vårdaren hur han vet så mycket om Ghost Riders; hur Ghost Rider lyckas brinna under vatten och dessutom sätta eld på en vattendemon under vatten; för att inte nämna hur Vårdaren försäkrar Blaze att Blackheart inte kan vara på helig mark, men som ändå traskar omkring i kyrkor och leker med präster.
För Nicolas Cage var detta ett drömprojekt som den serietidningsnörd han är. Hur han då kan lägga projektet i händerna på en vettvilling är närmast en synd. Såhär dålig har man heller inte sett Cage på jag vet inte hur många år. Replikerna som så uppenbart ska locka till skratt i denna barntillåtna film blir bara föremål för ens höjda ögonbryn.
Peter Fonda och Sam Elliott tycks agera i en helt annan film för de är nämligen bra. I resten av rollprestationerna finns det ingen känsla vilket bara bevisar att det inte bara är Johnny Blazes själ Djävulen har tagit för det fanns inte en själ i en enda av karaktärerna. Någon borde dessutom spärra in Eva Mendes i scenskola för minst ett antal år innan vi tvingas plågas av henne igen.
När den unge Blaze får reda på att fadern är dödligt sjuk i cancer sörjer han inte på något sätt utan sitter och meckar med sin motorcross som vanligt utan minsta spår på skådespelaren Matt Longs ansikte om vilka jobbiga känslor som borde finnas därinne. Hur ska vi lyckas känna något för karaktärerna om de inte känner något själva? Framförallt saknas det en koppling mellan Johnny Blaze och Ghost Rider, de är ändå samma person. Den motorcykelåkande demonen tycks istället taget från ett dataspel med fåniga repliker som ”You’re going down”. Fast om man ska lyssna efter fåniga ord utbytelser så kan man välja vilken som helst av Blackhearts repliker. Som biobesökare vill jag kunna tänka åtminstone lite på filmen, men så fort du gör det rasar hela spektaklet. Filmen är helt enkelt årets Catwoman. Någon form av tempo varar endast i några enstaka korta sekvenser, filmen tar väldigt lång tid på sig att bygga upp mot att Blaze blir Ghost Rider och även efter det så är det bara några filmrutor här och där som känns intressanta. Det är ingen plågsam upplevelse, bara totalt ointressant.
Krymp ned Ghost Rider till ett par få minuter genom att ta ut de delar som är bra så får du faktiskt lite underhållning. Om du ser hela filmen så blir det en pinsam och fullkomligt misslyckad seriefilmatisering som du bara kommer att ångra att du slösat tid och pengar på att ha sett.
