”If you want to know me, see Glen or Glenda, that’s me, that’s my story, no question.” – Ed Wood.
När Edward D. Wood Jr. växte upp klädde hans mamma honom i flickkläder. Något som han vande sig vid och tog med sig för resten av sitt liv. Mannen som efter sin död fått dras med titeln ”Världens sämsta regissör” var alltså transvestit. Som dessutom hade en fetisch för angora.
På löpsedlar över hela USA kunde man 1952 läsa om Christine Jorgensons häpnadsväckande könsbytesoperation. Lågbudgetproducenten George Weiss fick idén att kassera in på det högaktuella ämnet. Det var då den 28-årige Edward D. Wood Jr. såg sin chans att äntligen slå sig in i filmbranschen. Han övertalade Weiss att han, genom att själv vara transvestit, var perfekt för jobbet trots att han inte hade några tidigare erfarenheter att tala om. Wood fick jobbet och förvandlade istället filmen till en historia om transvestism. Wood tog själv på sig rollen, som var självbiografisk, som Glen/Glenda, men valde att krediteras under pseudonymen Daniel Davis. Hans dåvarande flickvän, Dolores Fuller, spelade Glens fästmö. Vid den här tiden hade Wood blivit bekant med den bortglömda, nu drogmissbrukande f.d. Dracula stjärnan Bela Lugosi, som han övertalade att agera i vad som odiskutabelt skulle bli en av världens sämsta filmer.
Glen or Glenda, eller I Changed My Sex som var arbetstiteln, är en dokudrama om transvestism och transexualitet. Filmen börjar med att introducera Bela Lugosi i en roll som i eftertexterna kallas för ”The Scientist”, en karaktär vars mening är rätt oklar. Lugosi tycks ibland agera som någon form av berättare, men ger ingen narration som är relevant till handlingen. Det jobbet är reserverat till filmens huvudsakliga berättarröst, Timothy Farrell. Han fungerar som någon form av Gud som ser över människorna och på nåt sett påverkar deras liv. Av någon anledning sitter han i en fåtölj med massa skräckattiraljer som dödskallar och tuber omkring sig. Hans monologer består nästan uteslutande av repliker som inte säger ett endaste dugg eller som bara är helt förvirrande konstiga. Bästa exemplet på det är när Lugosi uttalar dessa profetiska ord till publiken: ”Beware! Beware of the big green dragon that sits on your doorstep. He eats little boys. Puppy dog tails, and big fat snails. Beware. Take care. Beware!” Eller när han plötsligt säger, “Pull the string! Pull the string!” med bilder av rusande bisonoxar superimposed över hans ansikte utan någon förståelig anledning. Arkivmaterial tar för den delen upp över 20% (!) av filmens speltid. En filmsnutt på en blixt visas inte mindre än 6 gånger under filmens gång. Just inklipp på blixtar använde Ed Wood nästan i alla sina filmer för att ingjuta lite dramatik.
När filmen bedömdes för kort lade producenten in scener av strippande tjejer som utfyllnad med närbilder av Ed Woods och Bela Lugosis ansikten inklippta då och då. En annan lång och inte minst förvirrande scen är en surrealistisk drömsekvens, som jag gissar ska illustrera Glens inre val och kval om han ska avslöja sin transvestism för sin flickvän eller inte, där han jagas av en djävulsliknande figur.
Vad jag mest slogs av när jag såg Glen or Glenda var hur otroligt långt före sin tid den var. Ämnet stod verkligen Wood nära till hjärtat och man blir paff av hur hårt och passionerat han med hjälp av berättarrösten försöker göra oss mindre inskränkta. Synd bara att han gör det med ett barns syn på världen och med noll talang. I ett försök att vinna över oss genom att gå in från vinkeln varför män ska behöva ha så obekväma kläder på sig, jämfört med kvinnorna, tar han exemplet med att män bär hattar. Berättarrösten lägger högtidligt fram att män bär hattar som sitter så tight runt huvudet att de stoppar blodtillförseln och därför hämmar hårväxten. ”Seven out of ten men wears a hat, so the advertisement say. Seven out of ten men are bald”. En statistik som nästan fick mig att kikna av skratt. Om det vore så enkelt att bevisa sin sak! Man kan dessutom inte hjälpa att lägga märke till den avundsjuke Ed Wood kände inför kvinnor som fick bära de kläder han ville bära.
I ett annat försök siktar berättarrösten på att öppna våra sinnen för nya ting som kan tyckas onaturliga för den inskränkte. Med olika röster illustreras vad kan man kunde få höra för inte så länge sedan enligt berättaren:
[En knatig gumma:] “If the creator had wanted us to fly he would have given us swings.”
[En byfåne:] “If the creator had meant us to roll around the country side, we would have been born with wheels.”
[En kvinna:] “If the creator had meant us to be boys, we certainly would have been born – boys. “
[En man:] “If the creator had meant us to be girls, we certainly would have been born – girls.”
[Berättaren:] “Are we sure?” Med dramatisk stämma.
Fast den absolut roligaste repliken är när berättarrösten klargör: ”Glen is not a homosexual. Glen is a transvestite, but he is not a homosexual.“ Allt är så underbart naivt.
Både Ed Wood och hans epos Plan 9 from Outer Space fick sina epitet i boken ”The Golden Turkey Awards” i början av 1980-talet och har fått dras med det sedan dess. Ingen kan heller förneka att hans filmer var suveränt dåliga, men att kalla dem eller han själv för världens sämsta blir rätt missvisande. Själv skulle jag klassa de sämsta filmer jag sett som otroligt tråkiga, plågsamma och inte minst själlösa att se. När man å sin sida ser en Ed Wood film, vet man att man ser en Ed Wood film. Han hade en personlig stil, mer än vad man kan säga om de flesta regissörer idag. Ed Wood ville göra underhållande filmer, och genom sin totala brist på talang gjorde han också det. Även om det inte var på det sätt som var tänkt.
I Tim Burtons biografiska film Ed Wood (1995) får vi se hur en Hollywoodmagnat övertalas av Wood att se en kopia av Glen or Glenda för att visa vad han kan. Först fattar magnaten inte vad han tittar på innan han bestämmer sig för att det hela måste vara ett skämt av någon kollega och börjar stormskratta åt filmen. Precis så är det också att se Glen or Glenda själv.
Enda anledningen till att filmen faktiskt släpptes var att den redan hade sålts till ett par biografer innan produktionen hade börjat. Idag är Glen or Glenda en kultfilm för sin hisnande tafflighet, mycket beroende på lågbudget, och därför paradoxalt nog en film man inte får missa!
