Gosford Park

|

Robert Altman är känd för att ta sina egna vägar vad gäller att skapa sina filmer. Denna beslutsamhet har lett till att han är något av en outsider i Hollywood, men med kvalitativa filmer såsom M.A.S.H. (1972) och Short Cuts (1993) bakom sig klarar han sig med stunten. Efter ett par mediokra filmer i slutet på 90-talet så gjorde Altman Gosford Park som närmast går att beskriva som Återstoden av dagen (1993) med en mordgåta som twist. Den blev nominerad till sju statyetter och tog hem en.
Vi befinner oss på en herrgård i England på 1930-talet, där en samling aristokrater, medlemmar i det engelska snobberiet, samlas för att jaga. Tillsammans med gästerna följer deras tjänstefolk med som blandar sig ihop med dem som finns på herrgården. Skvaller, rykten och intriger börjar snabbt susa omkring när vi får följa händelserna på både toppen och botten av klasserna. Snart inträffar ett mord som får vissa sanningar att komma till ljus och andra intriger att falla samman…

Idén till historien kommer från Robert Altman själv och skådespelaren Bob Balaban, som man förövrigt kan se i rollen som den amerikanska filmproducenten Morris Weissman. Manuset skrevs av Julian Fellowes som fick en välförtjänt Oscar för sitt arbete. Dialogen är rapp och väletsad när snobbfasoner och skvaller flyger omkring i munnen på folk. Istället för den traditionella mikrofonen för att fånga aktörernas dialoger fick Altman alla att ha på sig trådlösa portabla mikrofoner för att lättare skapa överlappande dialog. Verktyget fungerar väl och skapar en högre nivå av realism, samtidigt som man själv försöker snappa upp vad som framkommer i dialogen.
Intressant är att namnet Gosford Park aldrig yttras under hela filmen.

Robert Altman ska själv ha förklarat att han lade in F-ordet ett antal gånger för att få en högre åldersgräns på filmen då han inte ville att barn skulle se filmen. Han trodde inte att de skulle tycka om den, och det hade han troligen helt rätt i. Gosford Park är ingen film som lätt faller i majoritetens smak. Med ett stagnerat tempo rör den sig sakta igenom de 137 minuterna och det är svårt att ta in allt på en gång. Blir lite mycket skvaller och intriger, som vi heller inte alltid får svar på vad det gällde om. Själv har jag inte så mycket emot ett långsammare tempo vilket i denna film krävs för att helt insupa atmosfären.
Ett mord inträffar efter halva episoden, men det är inte hela filmen. Jag känner det nästan långsökt att kalla Gosford Park en Whodunnit-film, fastän den innehåller flera av de klassiska attributen. Orsaken är att ”vem” som gjorde det egentligen inte har så ofantligt stor betydelse i handlingen.

Gosford Park är en ensemble film där ingen har en huvudroll. De som kommer närmast är förträffliga Maggie Smith, nominerad till statyett för bästa biroll, hennes tjänsteflicka Kelly MacDonald, Michael Gambon och Kristin Scott Thomas som makarna McCordle och Clive Owen som den lätt hemlighetsfulle betjänten Parks. Owen till skillnad från större delen av sina medspelare som har en lång meritlista är mest känd som chaufför i BMW kortfilmerna gjorda av välkända regissörsnamn. Att våga dra till sig med att säga något negativt över ensemblen vore en synd. Gruppen av brittiska skådespelare porträtterar den engelska snobbigheten och betjänttraditionen excellent. Ett öga skulle kunna läggas på en av de få amerikaner i filmen, Ryan Phillippe, men han gör lika väl ifrån sig.
Stephen Fry är en rolig frisk fläkt i all snobbighet när han träder fram i birollen som polisinspektör.

Kanske var mina förväntningar lagda åt fel håll då jag inte fann allt jag trodde jag skulle vilja finna. Filmen har lite svårt att helt bestämma sig vad den vill vara. Mordet kommer som ett skönt extraspår i handlingen, men då det aldrig riktigt får den uppmärksamhet som är brukligt så tycker jag den inte helt klarar att stå stadigt på båda benen. Om man vill ha en film om snobbighet och livet som engelsk betjänt så passar sig tidigare nämnda Återstoden av dagen. Gosford Park är emellertid en film som är fin i kanten, med en förträfflig skådespelarensemble som tar upp dubbelmoralen hos snobbarna och den nästan fanatiska viljan hos tjänstefolket att passa upp sin husbonde. Amerikanen Robert Altman är en duktig regissör som har gjort en stilig film välvärd att se för den som tycker om en välspelad historia om den tidsperioden i England.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.