Göta Kanal 2 – Eller vem tog tillbaka 80-talet är dagens svenska filmindustris chans att släppa alla hämningar och försöka upprepa en av våra största svenska filmsuccéer. Göta Kanal var en skön lättsam svensk film i stil med Sällskapsresan och Gräsänklingar, men absolut inte i samma klass. Man kan inte säga annat om denna senkomna uppföljare heller. Göta Kanal 2 – Kanalkampen är en film som jag applåderar att den görs. Svensk film behöver en lekplats när all annan film tycks följa i samma utstakade spår som filmen tidigare. Men vidare bra blir det självklart inte.
Framgångsrika Vonna Jigert på Tricks Television vill göra en dokusåpa baserad på den kända båttävlingen på Göta Kanal i början av 80-talet. Anderssons Båtbygg och Uniship ska tävla mot varandra igen. Men nu går tävlingen från Göteborg till Stockholm och i direktsänd TV. Uniship har köpts upp av italienare men Anderssons Båtbygg är kvar i familjens ägo och jagas fortfarande av kronofogden. Återigen blir det en fullständigt vansinnig jakt, med intriger, sabotage och kärleksaffärer utmed Göta Kanal – och i Stockholm väntar Vonna Jigert med en stor check till segraren.
Göta Kanal är en chans för den svenska filmeliten att pressas in i en och samma film. I var och varannan scen dyker antingen en Peter Haber eller Kjell Bergqvist upp. Eller varför inte en Regina Lund i en dubbelroll som tvillingar? Många av de sköna kameorollerna i föregångarna har också fått en chans att göra en repris, från Allan Svenssons slussvakt till Svante Grunnbergs tragikomiska kanotist. Roligast är kanske en gråtrimmad Magnus Härenstam i återkomsten som den präktiga kronofogden med den nu ännu mer plikttroget besatte Pia Johansson som medhjälpare.
En ständigt skrattande Janne ”Loffe” Carlsson, han gör seriöst inte så mycket annat, har fått förpassas till birollsstatus medan de yngre ansiktena med Eva Röse i fören fått ta över rodret. Länge sedan var dagarna då filmer handlade om vuxna medelåldersmänniskor. Nu är det praxis att stoppa in lite ungt blod för att modernisera handlingen. Till publikens förtret måste sägas. En eloge då till Lena Endre som rider igenom som en bisarr karaktär utan verklighetsförankring.
Istället för araber är det italienare nu som tävlas emot med Rafael Edholm som lagkapten. En kärlekshistoria försöks på mellan Röse och Danilo Bejaranos Sergio men italienaren är aldrig vidare smidig och blir därför svårt att se vad nu Eva Röse skulle falla för när italienarna mest är sexistiska.
Manusförfattare Bengt Palmers har mest sysslat med filmmusik, som han även gör till denna film, och har bland annat komponerade för de första Sällskapsresan-filmerna. I manus väg har han tidigare skrivit filmer som Strul och Drömkåken. Styrkan i Göta Kanal låg i den slagkraftiga komiken med en dialog som, för en svensk film, bjöd på en ovanligt anseende mängd one liners. Herr Palmers gör också sitt bästa för att återskapa denna glada talförmåga. Till hans försvar så har filmen en avslappnad lekfull stämning i dialogen men det är en hel del repliker som levereras otympligt eller tycks skrivna av en tonåring. ”Skit på dig” är ett skämt som definitivt har ett sent övergånget bäst före-datum. När en jobbigt överspelande Pia Johansson försöker sig på sexskämt mot Magnus Härenstam är det repliker som skulle ha känts skämmiga för en femtonåring.
I actionschaktet har det annars östs på en smula. Inte längre lika b-aktiga och med båtar som flyger genom luften eller kraschar genom lador blir det ändå lite härlig underhållning på kanalen. Mer än en lekplats blir heller aldrig Göta Kanal 2 – Kanalkampen, det är den alldeles för färgglad och tvådimensionell för. Förvisso är det en skön tillbakablick på 80-talets filmhistorier med all världens galenskap, men att vara mer än en lagom underhållande båttur i sina bästa stunder klarar den inte sig att vara. För alla älskare av Göta kanal så blir det en trevligt och roligt återseende på 25års dagen.
