Gudarna måste vara tokiga

|

Under de tidiga åren av åttiotalet slog den sydafrikanska/botswanska komiksuccén Gudarna måste vara tokiga kassarekord runt om i världen som den mest framgångsrika utländska (Dvs. ej från Sverige, USA eller England) filmen under sin tid. Det stod snabbt klart att Jamie Uys, nästan på egen hand, skapat en humorklassiker som skulle stanna ett bra tag till.

Sydafrikanen Jamie Uys (1921-1996) hade slagit igenom med filmen Dingaka (1965), karriären därefter hade emellertid ägnats åt djurdokumentärer och det är lätt att se hur han därifrån fick idén till Gudarna måste vara tokiga som i sig har så många dokumentära element.
De första tjugominuterna är ett klart bevis på detta när vi med klipp och en behaglig berättarröst reflekterad för oss om bushmännens respektive den civiliserade människans liv, i en sann dokumentärliknande anda. Denna inledande jämförelse är så underbart underhållande, för när Uys lägger fram vårt samhälles framväxt är det så klockrent att man gapflabbar. Berättarrösten återkommer dock varje gång vi byter till bushmannen, vilket är helt förklarligt. Inget något mig emot då Paddy O’Byrne (som mannen heter) har en behaglig och trevlig röst att lyssna på. Han var även röst åt Uys dokumentär Beautiful People (1974).

Historien tar riktig fart när en klockren symbol för vårt konsumtionssamhälle – en coca cola flaska – dimper ned från skyn och hittas av vår käre bushman, Xixo (N!Xau). När flaskan bara för med sig problem i hans by bestämmer han sig för att slänga bort den över världens ände. På vägen möter han zoologen Andrew Steyn (Marius Weyers) som blir en vandrande papphammare när han möter kvinnor – i detta fall lärarinnan Kate Thompson (Sandra Prinsloo).

När man kommer till kritan så har Gudarna måste vara tokiga en tämligen tunn historia. Men det som gör den intressant och på sitt sätt unik, är sättet historien utförs på. Inledningen i sig är värd toppoäng, och intressant är typen av humor. Väldigt naiv och simpel, mestadels går ut på slapstick, en av de yngsta formerna av komik på film men som här bevisar att det fortfarande går att skratta åt.
Gudarna måste vara tokiga är även en lärorik film, när vi förtäljs om bushmännens liv, om Kalahari öknen och om de olika djurens beteende. En av de saker som skulle bli ett signum för de två delar av serien som Jamie Uys var man bakom.

Tre månader var den tid Jamie Uys tog på sig för att renraka Kalahari efter den perfekta bushmannen för att spela karaktär Xixo. Därför är alltså skådespelaren N!Xaus reaktioner på nymodigheterna äkta då han verkligen såg dem för första gången. Denna godhjärtade bushman har genom åren blivit en av de mest ihågkomna komiska karaktärerna inom filmvärlden. Tyvärr exploaterades han under nittiotalet av filmindustrin i Hong Kong och hamnade i urusla filmverk på platser vi aldrig velat se honom. I fler filmer kommer vi dock inte att hitta honom då N!Xau ledsamt nog avled tidigare i år.

För denna film blev Jamie Uys en enmansarmé när han skrev, producerade, regisserade, klippte, filmade och även spelade en mindre roll i Gudarna måste vara tokiga. Som ofta när en regissör bestämmer sig för att göra det mesta själv så märks det tydligast på klippningen, i det här fallet är det hackigt och ett antal bilder går baklänges samt stannas upp i en halv sekund, främst när det gäller bilder på djur, möjligtvis för att endast visa det uttryck han ville få med. Roligast är hans vana att öka hastigheten på vissa scener så att all snabb rörelse ger ett komiskt intryck, fast på köpet tycks lite amatörmässigt. Filmen är även rakt igenom dubbad, och inte alltid så värst bra gjort. Dessa lite lågbudgetaktiga element är utspridda över filmen.
Musiken är något som liknar en korsning mellan en trevlig engelsk tv-serie och Burt Bacharach med en smula circus i det hela. Galen och härligt trallig helt enkelt, på ett sätt att man gärna tänker på stumfilmernas excentriska musikspel (passande med slapstick humorn.)

Inte bara är det en underhållande satir, utan innehåller även vackra bilder på en del av den afrikanska kontinenten – Kalahari. Märks tydligt att Jamie Uys här är på hemmaplan.
Tydligast är det i denna första del av Gudarna måste vara tokiga-sagan att Jamie Uys vill visa hur galna vi människor är. Inte bara genom att jämföra med de enkla bushmännen utan också genom att hela tiden infoga bilder på djur som reagerar mot vårt tokiga beteende.
Räds inte att skratta åt denna ”barnsliga” humor som är så enkel och lättmottaglig. För N!Xau möte med civilisationen är troligen en av de mest underhållande kulturkrockarna på film. Jag ser den gärna som en klassiker som ingen borde missa.

Betyg 8

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.