Hannibal Rising – Ondskan vaknar

|

I sitt porträtt av den psykopatiska kannibalen Hannibal Lecter skapade Anthony Hopkins en filmkaraktär som etsat sig in i filmhistorien och vår populärkultur. Författaren Thomas Harris kallblodige mördare hade redan gestaltats av Brian Cox i Manhunter (1986) men det var inte förrän Jonathan Demme regisserade Harris andra bok, När lammen tystnar (1991), som en filmikon var född. När en tredje bok skrevs var filmindustrin snabb med att spotta ur sig en filmatisering och när det var gjort, varför inte göra en nyversion av första boken? Allt för att mätta publikens fascination för Hopkins framträdande i form av en karaktär som blivit myten Hannibal Lecter.
Många trodde historien om Lecter var över efter detta, innan det blev tal om en film om Lecters barndom. Harris själv skulle skriva originalmanus, något han inte gjort för de tidigare filmerna. Man behövde varken vara blind eller döv för att förstå att det hela skulle gå åt helvete. För vad ville man annars se i en ny Lecter film om inte Anthony Hopkins? Alltför tydligt har det blivit att Thomas Harris tappade kontakten med sin karaktär efter de stora framgångarna med När lammen tystnar med resultatet att Hannibal Rising – Ondskan vaknar nu bara är en uppvisning av dåligt skrivande.
Berättelsen börjar i Litauen under andra världskriget med att Hannibals föräldrar dödas i kriget och sin lillasyster mördas av ett gäng förrädare. Vi får följa hans uppväxt och de händelser som formade honom.

Filmen har vad man kallar produktionsvärde. Inga konstiga bildmanipulationer, klipp eller mtv-tänkande men framförallt inte en överdos av specialeffekter. Så rent tekniskt är faktiskt Hannibal Rising – Ondskan vaknar riktigt bra! Men en film består, tyvärr i det här fallet, inte bara av scenografi och foto. För vad filmen har ett överflöd av är odrägliga rollprestationer och uppblåst banal dialog. Vi kastas in bland litauer som pratar dålig engelska med kraftig falsk brytning och det tar inte lång tid innan Hannibal med sin mor i famn vänder sig mot skyn och skriker ut sin ångest. Dessa alltför överdramatiska ögonblick lugnar tillslut ned sig men varken repliker eller händelser blir bättre eller trovärdigare. Efter att ha varit stum i åtta år bryter Hannibal plötsligt ut med ett högst belevat språk som bara känns konstigt.
Harris brist för dramaturgisk känsla blir skrattretande tydligt i en handlingsframdrivare som bara blir ologisk och långsökt; Lecters mamma lämnar kvar foton och kuvert i sitt slott när de flyr, under de kommande åtta åren fungerar hemmet som internat. Då blir det riktigt svårt att svälja att kuverten ligger kvar efter alla dessa år i den fullt synliga byrålådan i ett rum där prefekterna till och med sover.

Vad som hände natten då systern Mischa dog behöver man inte vara en kärnfysikforskare för att förstå, men de måste ändå påminna oss med samma klipp vi redan sett i flashbacks av och till genom filmen för att tillslut komma fram till det som vi redan vetat i en timme.
Gaspard Ulliel i rollen som unge Hannibal Lecter påminner irriterande starkt om en ung Crispin Glover i Charlies Angels-filmerna. Med dåliga brytningar och dialoger som oftast består av två, tre meningar i snitt är det inte konstigt att många rollprestationer tycks vanskliga och överdrivna. Vilket de också är, rejält.
Hannibal Rising – Ondskan vaknar är en onödig film som inte säger någonting om hur Lecter blev till. Med ett fåtal repliker försöker man etablera hur omänsklig och monstruös Hannibal är, men de blir bara malplacerade och ett krystat försök att knyta ihop en livslinje som aldrig känns trovärdig. Resultatet är inte alls skrämmande utan bara skrattretande. Filmen festar sig på intresset för vår käre psykopat men denna hämndhistoria ger bara dålig eftersmak. Tyvärr får man lida i 2 timmar av eländet.

Betyg 2

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.