Filmkultur

Harry Potter och den flammande bägaren

I passande tajming med releasen av den svenska översättningen på den sjätte boken, “Harry Potter och halvblodsprinsen”, kommer efter en…

I passande tajming med releasen av den svenska översättningen på den sjätte boken, “Harry Potter och halvblodsprinsen”, kommer efter en lång väntan den fjärde filmatiseringen av J.K. Rowlings populära böcker som visat sig bli en av de mest inkomstbringande filmföljetongerna någonsin. I år har den dessutom inga hober eller spindelmän att slåss emot. Fast man vet aldrig vad den stora stygga apan kan komma att göra om en månad.
Nu är det dags för en tredje deltagare att ta hand om regin och visst har det varit rikt på variation. Medan Chris Columbus introducerade världen för den filmatiserade versionen av Harry Potter fann jag hans tagningar magiskt trollbindande men i slutändan stela rent regimässigt. Mexikanen Alfonso Cuarón kickade till serien precis där den behövde det mest och injicerade sin egen mörka vitaminkur som både kändes fräsch och som att man plötsligt hamnat i en bröderna Grimm saga. Med gott mod såg jag därför fram emot vad nästa regissör kunde frambringa. Mike Newell är den första brittiska regissören. Hans meriter är å andra sidan inte den mest intresseväckande, Fyra bröllop och en begravning (1994) och Mona Lisas leende (2003) drar inte direkt tankarna till fantasy. Man kan gott säga att Newell är den mest konventionella av de tre och registilen blir därefter. Varför just detta faktiskt fungerar i denna film återkommer jag till nedan.

Emot bolagets önskningar bestämde Newell, med råd från Cuarón, att pressa ihop boken i en långfilm istället för att dela upp den i två delar. I Harry Potter och den flammande bägare blir Harry mystiskt nog utvald att tävla i den prestigefyllda turneringen i magisk trekamp, en spännande internationell tävling där han utmanas av en äldre och mer erfaren student från Hogwarts och två studenter från andra europeiska trollkarlsskolor. Samtidigt sänder anhängare till Harrys ärkefiende, den ondskefulle Lord Voldemort, en våg av skräck genom trollkarlsvärlden.

Att se hur barnen blommat ut som skådespelare har varit en fröjd, då det fortfarande rycker till av obehag när jag tänker på Daniel Radcliffe i den första filmen. Fast nu verkar barriären ha varit nådd då agerandet inte har förändrats så mycket sen sist. Trion spelas som vanligt av de Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint. Michael Gambon som tog på sig den otacksamma rollen att efterträda Richard Harris som Dumbledore gjorde förståeligt nog inte mycket väsen av sig i föregångaren. Nu har han glädjande nog tagit mod till sig och gör en karaktärsstark prestation som gör sig hörd.
En av de aspekter av historien som fått dra åt livremmen är alla härliga bikaraktärer. Vi får alldeles för lite av Maggie Smith, Alan Rickman, Robbie Coltrane och inte minst Gary Oldman när de måste konkurrera om sin strama scentid med de nya skådisarna Miranda Richardson som Rita Skeeter och träffsäkra rollbesättningen av Brendan Gleeson som Monsterögat Moody. Bara för att nämna ett par.

Steven Kloves fortsätter med sin livsuppgift att författa manusen av J.K. Rowlings böcker. Att vanan satt in är ingen underdrift. Nästan bättre än trean bjuder Kloves på en närmast perfekt manusbearbetning som döljer de glapp i historien som ofrånkomligen skapas när man krymper ned 742 sidor till 157 minuter. Dramaturgin har effektiviserats med bravur i denna nedbantade version.
Storymässigt krävs det att man tar i beaktning det vidunderliga arbetet med att förkorta så mycket händelser på sådan kort tid. Ändå så finner jag de svagaste faktorerna denna gång vara avsaknaden av mystik och stora överraskningar. Här lägger jag emellertid skulden på utförandet. Både Columbus underbara miljöer och Cuaróns mörkare fabel har mattats av.
Den sistnämnde skapade en nästan blodisande stämning medan Newell inte riktigt verkar veta hur han ska hantera detta fantasiepos. Kanske har man fått hybris av den magiska och trollbindande värld som redan målats upp för oss, för den fjärde installationen känns nästan som om den har tappat andan lite när det kommer till effekter och varelser. Visst är den snygg men lika mäktig är den inte längre.

Där det både bär och brister ligger hos det konventionella utförandet, som smidigt skyler över de svaga punkterna i historien samtidigt som känslan för magi tycks ha tappat sin en del av sin tro. Att John Williams överlämnat sina stråkar till Patrick Doyle kan också ha att göra med att jag tappat en del av förtrollelsen. Harry Potter och den flammande bägaren är annars på flera punkter bättre än sina föregångare. Ett självsäkert manus och stabilt agerande gör susen för att ge en helgjuten upplevelse. Jag skulle kanske inte kalla den för bäst i serien. Men rakt upp i toppen.

Betyg 8

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen