Med en ständigt stigande förtjänst på över tre och en halv miljard dollar är Harry Potter-filmerna en av de mest inkomstbringande filmserierna någonsin och sagan är ännu inte slut. Kvaliteten har hållit sig stadig genom filmerna med positiva reaktioner, så när femte filmen nu är här så känns förväntningarna tämligen säkra. Tyvärr blir det tydligt att filmen trots sina 138 minuter lider av alldeles för lite speltid för att täcka upp händelserna. Att den längsta boken blivit den kortaste filmen säger kanske detta bäst. Mycket detaljer har förlorats medan händelserna har förpassats till tidningsrubriker som titt som tätt dyker upp för att skynda på saker. Jag kan inte annat än få känslan att man slarvat lite i J.K. Rowlings värld.
I Harry Potter och fenixorden får den ondskulle Lord Voldemort allt större makt medan trollkarlssamhället med ministern Cornelius Fudge i täten vägrar tro på att han är tillbaka. Även på Hogwarts möter Harry på denna skepsis från de andra eleverna. Inte bara det, utan den nyanställda läraren i försvar mot svartkonster, den suspekta professor Dolores Umbridge, lämnar eleverna dessutom helt försvarslösa med sina lektioner. Harry, Ron och Hermione bestämmer sig för att ta saken i sina egna händer.
Steven Kloves som skrev manus till de tidigare filmatiseringar var denna gång upptagen så Michael Goldenberg fick hoppa in i hans ställe. Denne har valt att ta ned på alla förklaringar och låta dialogen vara knapp. Detaljrikedom får därför lida i förmån för ett tätt tempo i en historia som är superb i att bygga upp det annalkande mörkret men som saknar tillfredställande klimax. Goldenbergs alltför trimmande manus utelämnar dessutom allt som inte tillhör den huvudsakliga tråden. Samtidigt på den positiva sidan har ett par segare passager i boken skrivits om till det bättre för att passa flödet.
Nye regissören David Yates som fått beröm för sitt arbete i brittisk television gör Harry Potter och fenixorden till den mörkaste filmen sedan Alfonso Cuarons Harry Potter och fången från Azkaban (2004). En del slarv med klippning och expositionsscener tillsammans med Goldenbergs ibland styltiga dialog gör Yates till en av de mer anonyma regissörerna av filmerna. Det går dock inte ta ifrån honom att han fått ur filmens tre ledstjärnor de bästa rollprestationerna hittills. Framförallt Daniel Radcliffe har mognat till rejält och levererar med fast övertygelse som äntligen förtar all tidigare skepsis man hade mot honom. Evanna Lynch som Luna Lovebone är dock inget annat än fel fel fel. Istället för att framställas som den knasiga kuf hon är i boken framstår hon mest som drogad och gör att alla komiska poänger blir verkningslösa. Säkerligen en skada från att ha läst boken innan.
En av filmens värre fadäser är att bara låta cream de la cream av brittiskt skådespeleri skymta förbi i ett par hastiga scener. Helena Bonham-Carter tas glatt emot som det nyaste tillskottet men får inte mer än ett par repliker. Av det man dock får ta del av finns inget annat än applåder att ge. Imelda Staunton är dessutom ljuvligt hemsk som Umbridge, en perfekt rollframställning som verkligen är pricken över i:et. Bäst blir det också när Yates får koncentrera sig på dramatiken och inte behöver gå så djupt in på J.K. Rowlings fantasifoster.
Harry Potter och fenixorden är en av de svagare filmerna i serien för de som läst boken, men som film är det en av de bättre. Harrys tonårsångest har förvaltats imponerande väl medan Nicholas Hoopers musik bidrar till att filmen inte har en bristvara på tät spänning. Mycket av filmens saknad av riktiga hög- och lågpunkter beror på att den, istället för som de tidigare mer självcentrerade filmerna, fungerar mer som en länk mellan de fyra föregående och nästkommande två historierna. Men effekterna och kulisserna är inget annat än fantastiska. Lägg därtill att det äntligen är dags för riktiga trollkarlsdueller som nästan gör filmen värd att se bara därför när färgsprakande effekter flyger ur trollstavarna. Varken fans av böckerna eller filmerna kommer emellertid att bli besvikna för i den magifyllda världen är det nämligen slut på leken. Nu är äventyret på allvar.
