Humorgenierna Simon Pegg och Edgar Wright har gjort det igen! På sitt komiska korståg har de redan hunnit avverka en av de bästa tv-serier som skapats, “Spaced”, och en zombiefilm som mer än blod fick skrattårar att rinna. Brittisk film saknar bra genrefilm och det är precis det som Pegg och Wright vill göra något åt. Skräckfilmen är redan avverkad och efter det vändes blickarna mot den hårdkokta actionpolisfilmen. Inspirationerna har de hämtat från allt från Dirty Harry, Dödligt vapen, Point Break till Bad Boys 2. Skränigt, kvickt, blodigt och roligt som fan.
Londonpolisen Nicholas Angel (Simon Pegg) överglänser sina kollegor till den grad att de blir trötta på att se sämre ut och förvisar honom till en tjänst i den sömniga lilla landsortsbygden Sandford. Där finner han sig ihopparad med Danny Butterman (Nick Frost), polischefens son som är besatt i actionfilmer, medan han försöker anpassa sig till landsortslivet på en plats där polisens dagliga rutiner går ut på att jaga bortrymda svanar. När det plötsligt inträffar en rad mystiska olyckor börjar Angel få upp ögonen för att det avsomnade samhället kanske döljer på mer än oskyldig rattfylla.
Hot Fuzz är en briljant ny brittisk komedi som förvandlar den tråkiga engelskan bobbyn, som inte bär vapen, till en genuin actionhjälte med en arsenal som bäst kan beskrivas som en vapenfetischists våta dröm. Filmskaparna bakom framgångsrika lågbudgetkomedin Shaun of the Dead, som skamlöst gick direkt till DVD i Sverige, fortsätter med samma humor och kärlek för genren när de sätter sig för att göra popcornunderhållning när den är som bäst. Hot Fuzz är inte lika pepprad med vitsiga repliker som filmmakarnas debutfilm men medan det var en romantisk komedi med zombies så är detta en actiondrama med allt vad det innebär.
Att kalla det en parodi vore helt missriktat. Hot Fuzz är en homage till genren som både fungerar som en öppenhjärtad komedi och en adrenalinfylld actionfilm. Första halvan koncentrerar sig mer på de rappa repliker och hysteriska skämt som vi blivit vana vid av teamet men när väl pedalen trycks ned stannar den där och filmen förvandlar sig en gång för alla till ett sådan Bruckheimer spektakel som den samtidigt hyllar, med knapp dialog och snabba klippstil. Fast med denna originella rulle vet man aldrig vart den ska bege sig härnäst med många oväntade vändningar tillföljd.
Simon Pegg överträffade mina förväntningar men beröm måste också ges till Nick Frost som iklär sig rollen som den klassiska sidekicken på ett fräscht sätt. Pegg och Frosts dubbelakt går vid det här laget på rutin och det är roligt att se dem rucka på rollerna samtidigt som de homoerotiska undertonerna, som tidigare bara hintats om, gör det ännu roligare.
Som vanligt backas de upp av en ensemble av kända ansikten från brittisk film och TV med snabba inhopp av sådana likar som Martin Freeman och Steve Coogan. Roligast att se är Timothy Dalton i rollen Mr Skinner som inte kan låta bli att släppa mystiska dräpande kommentarer omkring sig. För den invigde finns det många bekanta ansikten att hitta från tidigare eskapader i Pegg och Wrights värld.
En av gängets skönaste sidor är att de inte behandlar tittaren som en idiot. Filmen är packad av referenser som formligen haglar över dig och som säkerligen kräver ett flertal omtittar för att finna. Reprisvärdet är därför starkt då du skrattande kommer missa både en och två ”stulna” repliker från klassiker som Chinatown och Shining.
Mitt klagomål ligger främst i den, för en komedi, stinna längden på två timmar. När vi kommit halvvägs blir det nämligen lite väl mycket frustrerade tal och monologer, där en välplacerad trimning inte hade suttit helt fel. En del ögonblick saknar energi, men det är ändå beundransvärt hur väl tempot håller när filmen saktar ned medan den bygger upp mot dess explosiva klimax. En del överraskande blodighet ger en del sköna chockeffekter fastän vissa känns så uppenbart datoranimerade.
Genom att blanda det alldagliga med ren popcornaction ger Hot Fuzz nytt liv till poliskomedin. En innovativ men samtidigt klassisk komedi som träffar publiken med dess vitsiga humor och rappa repliker. Målet var att göra en Bruckheimer film ur ett brittiskt perspektiv och denna blandning mellan Bad Boys och Morden i Midsomer blir också underhållande från början till slut.
