Israeliska filmmogulerna Menahem Golum och Yoram Globus, dåvarande cheferna av ökända Cannon Group, gjorde en karriär på att sälja in filmer helt och hållet med en pitch – inget manus, bara en titel och någon avdankad storstjärna kopplad till den. Idéerna var i princip alltid bättre än utförandet, vilket är förklaringen till att en film som House of the Long Shadows existerar. Fyra skräckikoner tillsammans för första gången, i en 80-talsskräckis – med en PG-åldersgräns…
En arrogant pengakåt amerikansk författare (Desi Arnaz Jr.) slår vad med sin litterära agent att han på 24-timmar kan skriva ett sådant där dramatiskt dravel á la Wuthering Heights som agenten så mycket trånar för. Av en händelse råkar agenten känna till ett öde hus på landsbygden i Wales som skulle vara perfekt för amerikanen. Huset visar sig snart inte vara så vidare öde när en nattlig gäst efter en annan dyker upp…
Redan när House of the Long Shadows hade premiär var den en anakronism, bara titeln känns som en Hammer-rulle. Kulturkrocken är ett faktum. Animerade blixtar sker sida vid sida med syrafrätade ansikten. Åskvädret slår på från ena sekunden till den andra. I nästa scen har vi ett ruttnande lik. Tonen vet inte var den ska ta vägen. Även om filmen stundtals faktiskt har en genuint otäck stämning så vet jag inte riktigt vem som skulle skrämmas av denna nostalgieskapad.
Visst är det kul att se legendarerna i en och samma film, men de förtjänade så mycket mer än detta. Christopher Lee tar mest plats, Vincent Price vinner i teatralitet, Peter Cushing är charmig och John Carradine bokstavligen sover sig igenom en scen och trots att han bara är ett fåtal år äldre än sina medskådisar ser ut att vara minst ett sekel. För Cushing och Lee var det 14:e gången de agerade gentemot varandra efter alla Dracula-filmer.
Twisten kan jag se skulle vara irriterande för vissa, men för mig funkade den – trots att ploten i sig är idiotisk. House of the Long Shadows är inte bortkastad, men den är mest en kuriosa. Och dragplåstren själva? De är bara biskådisar. Jag hade dock gärna hört Golum och Globus pitch, den kan inte varit sämre än filmen i sig.
