På natten till torsdagen, 14 november, 1974, runt 3.00 på natten, satt 23 årige Ronald “Butch” DeFeo vaken i sitt sovrum på 112 Ocean Avenue i Amityville, Long Island, New York. Stridandet med emotionella och drogrelaterade problem går Ronald ut ur sitt rum med ett gevär i handen och skjuter sina föräldrar, två bröder och två syster medan de sover. Alla hittas sedan i sina sängar med ansiktet liggandes nedåt. Han hävdar när han häktas bland annat att röster i huvudet fick honom att göra det.
Ett år senare flyttar paret George och Kathy Lutz in i huset med Kathys tre barn. Fastän de får veta husets hemska förflutna slås de av hur vackert huset är och hur orimligt billigt de kan få det för. De bestämmer sig ändå för att flytta in. Deras vän, prästen Ralph Pecoraro, kommer första dagen för att välsigna huset. 28 dagar senare flyr familjen Lutz 112 Ocean Avenue för att aldrig återvända. Under deras tid där fick de uppleva ett myller av konstiga och mystiska företeelser som sedan givit upphov till myriader av artiklar, böcker, dokumentärer och filmer.
Många rykten har cirkulerat att hela historien skulle vara lurendrejeri. En av upphovsmännen bakom detta har tillslut bett om ursäkt medan George Lutz själv än idag får tidningar att korrigera sina artiklar medan han är i fullgång med att stämma bolaget bakom den nya remaken för förtal samt vara i bråk med ett av sina styvbarn.
Vad som verkligen hände kommer vi aldrig få veta, men nånting är säkert. Det var helt klart något konstigt med huset i Amityville.
För att få ut sin egen version av sin historia kontaktade Lutz författaren Jay Anson, som sedan skrev den bästsäljande påstådda faktabaserade romanen som Huset som Gud glömde är baserad på. Regissören Stuart Rosenberg skapade genom det en av skräckgenrens klassiker men samtidigt en långsamt krypande rysare som nog skulle kunna användas som sömnpiller. Ibland är det nära att den blir skrattretande. Filmens professionella utförande och duktiga aktörer ändrar dock på detta när den med hjälp av enkla knep allt mer suger in oss i husets krypande stämning. Den otäcka musiken av Lalo Schifrin blev Oscarsnominerad som med dess sjungande barnvisa är mer skrämmande än det mesta som kommer ur genren idag.
Vad som utmärker filmen är 70-talets vana att insinuera mycket och låta stämningen växa till en klimax. Vi får aldrig se direkt mycket och filmen känns på så sätt tämligen realistisk vilket gör att man engagerar sig i familjen Lutz förbryllande. James Brolin gör en suverän insats som George Lutz som aldrig kan tyckas bli varm och vars humör allt mer vänds till det sämre. Margot ”Lois Lane” Kidder är även hon bra fastän man alltid kommer förknippa henne med a) Superman-filmerna b) hennes sammanbrott i mitten av 90-talet.
Rod Steiger fick rollen som prästen i filmens kanske mest kända scen, den med flugorna. Tyvärr utvecklas hans historia aldrig och sänker filmen när det nästan blir buskis.
Vi får inte glömma huset själv som gjorts till en karaktär i sig. Genom att använda husets design liknar dess yttersida nästan ett ansikte med sina två lysande fönster i topp. Både fyndigt och skrämmande.
Filmen tar aldrig i så att det knakar. Visst ges vi både ett överdrivet klimax och en lektion i demonologi men Huset som Gud glömde håller sig på en tämligen jordnära nivå.
Om man nu skulle kunna kalla det så. Saker trycks aldrig i ansiktet på oss. Istället för att som nya skräckfilmer satsa på simpla skräckeffekter så är det atmosfären och vår egen nyfikenhet för vad som pågår och vårt obehag över hur människorna förändras som filmen bygger mestadels på. Det gör den till en klart måste-se film om man älskar skräck!
Huset som Gud glömde följdes senare av inte mindre än sju uppföljare som inte har mycket mer än titeln gemensamt med originalfilmen. Nu har en remake släppts med titeln The Amityville Horror som inte är värt ett ruttet öre för att se.
“Houses don’t have memories”
