Filmkultur

I elfte timmen

Det är få ämnen som är mer på tapeten idag än växthuseffekten och den globala uppvärmningen. Förra året plockade Al…

Det är få ämnen som är mer på tapeten idag än växthuseffekten och den globala uppvärmningen. Förra året plockade Al Gore inte bara hem en Oscar för sin dokumentär En obekväm sanning (2006) utan kunde även skryta med Nobels fredspris som ett bevis på ämnets aktualitet. Vare sig man finner debatten vara överdriven eller inte så tyder det just nu inte på att den ska bedarra, och det med rätta. I I elfte timmen ledsagar Leonardo DiCaprio oss kring diskussionerna som framförallt är i form av försvarstal till den globala uppvärmningens fördel. I en och en halvtimme talar alla från präster, indianer, Stephen Hawkings till Michail Gorbatjov om hur människan håller på att utrota sig själva, jorden är i kris och alla kommer dö om vi inte gör något åt sådant nu. Nostradamus själv skulle ha svårt att knäcka domedagsprofetiorna i I elfte timmen.

Däri ligger också bristen, så mycket av dokumentären går ut på att banka i tittaren att det visst är en global uppvärmning på gång och att den är så allvarlig att om vi fortsätter på samma väg så kommer människan gå under. Medan Al Gore å sin sida föreläste med hjälp av statistik och fakta så blir det här allt för ofta en uppvisning av typisk amerikansk tv-debatt, låta en person med titeln ”expert” uttrycka sin åsikt utan så mycket fakta bakom det.
Men det är inte utan att de kommer med vettiga och intresseväckande argument. När monologerna börjar komma in på hur vårt samhälle idag mer kan kallas konsumentdemokrati eller när intresseväckande statistik slängs fram såsom att jordens befolkning har fördubblats under de senaste 40 åren, från 3 till 6 miljarder människor, så lystrar man.
Iakttagelserna att människan ofta placerar sig ovanför och isär från naturen, som om vi inte skulle vara en del av den och ge detta som en anledning till att vi behandlar den så illa ger en klarsynt resonans.

Om det bara varit för väl att resten av dokumentären yttrat sig på samma vis, men dessa kommer mer som uppmärksamhetsväckande fingerknäppar bland gammal skåpmat och otaliga intervjuer som alltför för ofta kan tas som babbel och snarare har en sövande effekt.
Filmen undersöker hur mänskligheten påverkat utvecklingen och hur vi hamnat här; vårt sätt att leva, hur påverkar jordens ekosystem och hur vi kan förändra denna utveckling, men det pratas bort och förs fram så ofokuserat att man snabbt tappar intresset. En lovande dokumentär som ledsamt nog irrar bort sig på vägen.
I elfte timmen är en svulstig dokumentär, en påminnelse om växthuseffekten men utan starkt gehör, som går sig bet mot både En obekväm sanning och tv-serien ”Planet Earth”.

Betyg 4

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen