Adam Sandler tillhör skaran komiker som delar publiken i två läger. Hans juvenaliska högstadiehumor faller antingen en på läppen eller så avfärdar man den som en irriterande gapighet. De senaste åren har han ägnat sig åt mer nedtonande alldagliga roller med ett par få ej nämnvärda undantag. Även om det inte har imponerat på hans anti-fans så har det visat upp att Sandler är en komiker som har en överraskande bredd. Någon seriös aktör kommer man emellertid aldrig att ta honom för vilket han förmodligen har förstått. För med Jiddra inte med Zohan, en klassiskt usel svensk översättning av You Don’t Mess with the Zohan, har han gått tillbaka till sina rötter. Det här är Sandler vi känner igen från Billy Madison, Happy Gilmore och dagarna i legendariska sketchprogrammet ”Saturday Night Live”. Tack och lov för det, såhär roligt har jag inte haft på bio på väldigt länge!
Adam Sandler spelar Zohan, en israelisk antiterroristagent som fejkar sin egen död i en strid med sin nemesis ”The Phantom” för att kunna genomföra sin dröm – att bli frisör i New York. Under ett påhittat namn tar Zohan New York-kvinnorna med storm, eftersom han inte bara erbjuder dem en snygg klippning… men det tar inte lång tid innan hans riktiga identitet upptäcks och hans gamle fiende får nys om honom.
Hur otroligt det än kan låta så har filmen en verklig förebild i två israeliska soldater som valde att flytta till New York och bli hårfrisörer. Men tänk inte för en sekund att filmen har någon seriös bäring. Jiddra inte med Zohan ÄR en dum film. Det är precis det som är poängen. Zohan stoppar kulor med sina näsborrar, simmar som en delfin och fixar 80-talsfrisyrer med hjälp av sin tunga. Alla fans av Zoolander kommer bli nöjda. Knashumorn ligger nämligen på samma nivå, även om filmen definitivt inte kommer upp i Zoolanders höjder. Karaktärerna är galna karikatyrer men de håller sig på en jämn nivå utan att bli helt pannkaka.
De första trettio minuterna går filmen på högvarv i gapflabbmaskinen. När historien flyttas till USA så trappar den tyvärr ned och det blir glesare mellan skratten. Filmen blir stundtals seg och även om filmen rycker upp sig i slutspurten så blir det tydligt var dramaturgin tryter som värst. Dess ojämna framfart till trots bjuder Jiddra inte med Zohans överraskande avancerade och vågade skojande med Mellanösternkonflikten på flera intelligenta poänger. Filmen är ingen åsiktsvändare men för de som har kul åt Sandler och är roade av hejdlösa skämt kommer bli glatt underhållna.
