År 1974 var ett bra år för katastrofer. Inte bara stod en skyskrapa i brand och ett andra flygplan i luften med mer än turbulensproblem, nu slog även en av de våldsammaste jordbävningarna genom tiderna till mot Los Angeles. Jordbävningen som visades med Sensurround, stora bashögtalare som vibrerade på golvnivå, har fått utstå rätt oförtjänt mycket ris från kritikerkåren. Snarare hamnar den någonstans mellan genrens toppar, S.O.S. Poseidon (1972) och Skyskrapan brinner (1974), och bottnar, Katastrofplats Houston (1978) och Meteor (1979). Men mallen är densamma; flerspåriga berättelser, stjärnfylld ensemble och en katastrof i huvudroll. Som bekant är skådeplatsen Los Angeles, USA. Vi får följa ödena för en byggnadsingenjör (Charlton Heston), en hårdnackad polis (George Hamilton), en entreprenör (Lorne Green) och en kämpande stuntåkare (Richard Roundtree), när hela helvetet brakar lös i mångmiljonstaden.
Katastroffilmerna var speciella då handlingarna i grund och botten var en förevändning för traditionella moralfrågor i en annars tämligen cynisk tid. Jordbävningen är inget undantag och trots den oftast rätt så mustigt smålarviga såparelationerna får vi en del sköna utspel; Ingenjören Stewart Graffs frus sätt att få uppmärksamhet på eller när tuffa Hamilton yttrar den filosofiska repliken ”Earthquakes bring out the worst in some people”.
Manuset, av George Fox och ingen mindre än författaren till ”Gudfadern” – Mario Puzo, ger annars inga mångfacetterade människor. Heston gör inte mycket för att få filmen att vibrera utan det har vi Hamilton att tacka för – En veteran i genren från alla Airport-filmerna. Att sedan vissa av rollerna kanske inte var så välbesatta, Lorne Green som ska föreställa vara Ava Gardners far är bara sju år äldre än skådespelerskan, gör också sitt för att göra det svårt att känna något för karaktärerna. Överraskande är å andra sidan Walter Matthaus cameoroll som fullgubbe. Som ett skämt kallade han sig för Walter Matuschanskayasky i eftertexterna, något som fick alla att tro att det var hans verkliga efternamn, vilket inte alls var sant.
Fast när det kommer till en så klarspråkig film som Jordbävningen finns det egentligen bara en sak som står i fokus – specialeffekterna. I åtanke att detta var nära tjugo år innan datoranimationer blev vardagsmat är det imponerande hur de med hjälp av miniatyrer, spegeleffekter och kameratricks lyckas sätta Los Angeles i ruiner och oss själva i förbluffad och härlig chock. Den håller sig förvånansvärt väl mot dagens mått och den Oscar som plockades upp för effekterna känns väl förtjänade. Om ni bara inte bryr er om vetenskapliga fakta som hur länge jordbävningen pågår så är det riktigt kul att se hur hus faller sönder och glömmer samtidigt bort hur lite man egentligen bryr sig om karaktärerna i filmen. Vissa av relationerna är nämligen tydligt malplacerade och andra roller, som Richard Roundtree, försvinner nästan helt efter jordbävningen. Allt som händer tills skakningen inträffar kan därför nästan ses mer som utfyllnad, även om de också har sina ljusa stunder.
För inte länge sedan upptäcktes det att manusförfattaren George Fox hade skrivit ett utkast för en uppföljare som aldrig blev av. Ett flertal av de överlevande från Jordbävningen skulle då ha flyttat till San Francisco där en jordbävning slår till utanför kusten och hotar att svämma över hela staden i en stor tsunami. En handling som säkerligen skulle ha gett mer resonans idag. Att den inte blev gjord var nog ändå lika bra, för Jordbävningen är minst av allt något extraordinärt i filmväg. Förvisso levererar den vad den utlovar men den lämnar oss också där. Musiken är inget som gör mycket för spänningen och trots vissa spektakulära sekvenser så blir det inte mer än en godkänd underhållningsupplevelse som emellertid är ett måste för alla som vill se en äkta katastroffilm.
För den amerikanska tv-versionen ett par år senare spelades ett par extra scener in av en annan regissör, som bl.a. utspelade sig på ett flygplan, och som skadade filmen mer än de hjälpte.
