Jules Vernes (1828-1905) många böcker med dess fantastiska äventyr har nog ingen missat, och hans roman Jorden runt på 80 dagar, släppt år 1872, är troligen den allra mest kända. Historien om aristokraten Phileas Fogg och hans trogna betjänt Passerpartouts resa världen runt har både varit en Oscarbelönad film i regi av Michael Anderson år 1956 och en framgångsrik tv-serie från 1989 med ingen mindre än Pierce Brosnan och Eric Idle i huvudrollerna. Nu kommer ett försök att modernisera historien med regissören bakom Adam Sandler komedierna Wedding Singer (1998) och Waterboy (1998) vid spakarna. Frank Coraci fick en budget på $110 miljoner för att ro projektet i hamn.
Jorden runt på 80 dagar anno 2004 är något så oattraktivt som en amerikaniserad high concept som är djävligare än Disney vad gäller barnsligt slapstick och sentimentaldrypande handling. Inte så konstigt att Disney faktiskt sedan köpte filmen för distribution.
För de som inte redan känner till historien så utspelas den under det sena 1800-talet. I den här versionen har kinesen Lau Xing (Jackie Chan) precis tagit tillbaka en släktklenod genom att råna banken och hamnar i sin flykt från polisen som betjänt hos den kufiske uppfinnaren Phileas Fogg (Steve Coogan). Med lite hjälp från Xing hamnar Fogg i ett vad med ministern för vetenskapsakademin; Om Fogg lyckas resa jorden runt på 80 dagar får han ta över som chef över akademin, men om han misslyckas så ska han sluta uppfinna – för alltid!
Om vi tar i beaktning att den tidigare grandiosa filmatiseringen gick på över tre timmar, medan nya kammar in på prick två timmar, så förstår man snabbt att mycket har kortats ned och tagits bort alternativt skrivits om. Vad vi får se känns mer som episoder av händelser på diverse världsspridda platser blandat med en stor dos av kitschiga animationssekvenser av resan som ömsom liknar ett allt för färgglatt datorspel och ömsom ett barnprogram. Kort sagt, något man skulle finna på en Disney-attraktion.
Främst så träffas man av den lamaste dialogen i mannaminne. Jag måste dra till med ett exempel. När Fogg frågar Xing vad han heter svarar han snabbt:
”Passport”
”…”
”Too!”
”Passepartout?”
”Yes!”
Och så var den namnförklaringen över.
Att det är Jackie Chan som spelar Passepartout behövde nödvändigtvis inte vara negativt, mexikanen Cantinflas gjorde ett excellent jobb som Passepartout i första filmen. Nu har emellertid en helt ny sidoberättelse kokats ihop för att inkorporera kinesen Chan i historien, en historia som så gott som tar upp halva filmen. Något tal om en trogen filmatisering av Jules Vernes gamla klassiker är det då inte, men inte heller var väl Fogg en kufisk uppfinnare som byggde flygfarkoster eller prinsessan Aouda en misslyckad fransk målerska vid namn Monique La Roche. Jag visste redan efter den första minuten att jag inte skulle förvänta mig en trogen filmatisering, men inte trodde jag att de skulle förstöra historien så mycket i äkta Hollywoodmanér. Att Chan fortfarande insisterar på att försöka ses som en karaktärsskådespelare förstår man absolut inte i denna engelsktalande film där hans munläder ständigt snubblar sig fram medan minspelet fortfarande och ständigt är densamma. Jag skulle vilja se honom göra ett försök i ett drama på sitt modersmål.
Samtidigt har den stela, träaktiga, snobbige, punktlige men alltid gentlemannaaktige Phileas Fogg, som tycktes ha skräddarsytts för att David Niven skulle spela den och gjorde det fantastiskt i första filmatiseringen, här förvandlats till en ren och skär klassisk amerikansk loser, om än spelad av en brittisk komiker. Humorkaraktären Alan Partridge är en av den brittiska komikens roligaste figurer, vilket fick i alla fall får mig tycka att Steve Coogan nog kunde göra en hyfsad modern version av herr Fogg. Och bra är han faktiskt, det är då bara synd att materialet är av så låg kvalitet.
Jag älskar fantasifulla äventyr, där realismens gränser bryts och det hela blir lite sådär härligt fantastiskt. Kufiska uppfinnare á la Dick van Dyke i Chitty Chitty Bang Bang är inte heller så tokigt. Nu missbrukas emellertid allt detta så att underhållningsvärdet inte alls blir lika högt som önskat. Jackie Chans fighter i filmen är emellertid rätt roliga att se, speciellt när hans gamla vapendragare Sammo Hung svänger förbi.
Ett av de intryck 1956 års filmatisering satte på den fortsatta filmhistorien var skapandet av cameoroller. Detta var producenten Michael Todds idé som ville att kända skådespelare, som annars brukade bära huvudroller, skulle kunna ses i små rätt oviktiga roller. Han fick bl.a. med Frank Sinatra, Marlene Dietrich, Peter Lorre och John Carradine. Även i nya så använder man sig av kända skådespelare i mindre roller, vi får bl.a. se bröderna Wilson och Rob Schneider, men cameorollerna är inte alls i det omfång eller stjärnstatus som i den gamla filmen. De som dock visar sin nynna är härligt att se, för vem gillar inte cameos?
Ingredienserna har sitt värde och sin charm, Coogan är rätt kul som Fogg och Chan (fastän han inte gör sitt bästa) ger sitt vanliga plus till filmen. Detta motiverar det betyg som den fått.
I USA blev Jorden runt på 80 dagar en stor flopp för Disney. Och man undrar ju hur de kunde spendera så mycket pengar på en av de lamaste nyfilmatiseringar av en klassiker som någonsin gjorts. Vi kan tacka för att Jorden runt på 80 dagar känns så långt, både från boken och från 1956 års version, att den inte gör någon nämnvärd skada på ens respekt för historien.
