Den excentriske Willy Wonka, som äger en jättelik chokladfabrik, utlyser en världsomspännande tävling i vilken segraren får besöka hans topphemliga skapelse, som ingen utomstående sett på femton år! Första priset går till unge, fattige Kalle Spann, som därmed står inför sitt livs mest underbara äventyr…
Hellre än att göra en nyversion av 1971 års Willy Wonka & Chokladfabriken, är Tim Burtons film en nytappning av den engelske författaren Roald Dahls klassiska barnbok. Burtons version bjuder oss på en fantasifull och sagolik upplevelse där tonen snabbt blir tydlig att filmen är gjord i en mer cynisk och kall tid än den gamla musikalens. Kalle och chokladfabriken är en kylig historia som koncentrerar sig mer på tekniska spektakel och hänförande scenografi än hjärta. Burtons tagning av Willys chokladfabrik är förtrollande och fastän pyntad med datoranimationer är det Burtons magiska visuella underland som ger liv till fabriken. Men det blir inte så mycket mer än så.
Manusförfattaren John August (Big Fish, 2003) såg originalfilmen först efter att ha skrivit manuset och ska då ha blivit förvånad över hur mörk den var i jämförelse till hans. Detta är något jag inte alls kan förstå när Burton i sedvanligt manér bjuder på en frostbiten saga som saknar glöd och nånting som visar att det är en familjefilm. Filmen är dessutom förvånande humorlös.
Jag hade sett fram emot en upplevelse minst lika underhållande och träffsäker som 1971 års version. Istället möts jag av en film som mer satsar på moral och familjelojalitet, där de tidigare vitsiga replikerna hackar sig fram mellan dålig tajming och regi. Inte minst där Willy Wonka förvandlas till en smått udda kuf som avskyr föräldrar och nästan verkar vara hypokondrisk. Inte direkt den skojfriska farbrorn Dahl och Wilder framställde honom som. Till deras försvar kan sägas att Johnny Depp är fantastisk i rollen som denna knäppgök. Som man kan förvänta sig av herr Depp är karaktären lika utmejslat originell som vanligt när han axlar Willy Wonka i Gene Wilders skugga, med sin egen twistade tagning.
Fast med Depp och en sprakande fabrik hamnar Freddie Highmore som den fattige lilla Kalle i bakgrunden. Depp blev så imponerad av Highmore i Finding Neverland (2004) att han föreslog honom för rollen som Kalle. Freddie Highmore är ett gediget val för den otänkbara gyllene biljettvinnaren men vi kommer aldrig riktigt nära honom medan de andra barnen, är odrägligare och mindre intressant än både Kalle och de i den tidigare inkarnationen.
Som jag ser det finns det saker som kunde ha förbättrats. Kalle och chokladfabriken är annars en extremt väletsad estetisk film där allt från kostym till scenografi är en njutning för ögonen i typisk Burton anda. Det går även inte att missta sig på Danny Elfmans omisskännliga ljudspår. Inte bara har han, som vanligt i en Burtonfilm, bidragit med musiken, utan den före detta frontmannen för ”Oingo Boingo” har moderniserat Oompa Loomparnas trudelutter som han själv sjungit in.
Deep Roy gör ett magnifikt jobb med att gestalta Oompa Loomparna, det är nämligen han som spelar alla hundratals versioner av dem.
Djupdykningen i Wonkas liv och livsöden är ett påhitt från filmskaparnas sida för att låta oss få en närmare kontakt med denna karaktär genom att få oss att sympatisera. Själv föredrar jag den mer gåtfulla och självsäkra Wonka från boken och den tidigare filmen, fastän det är strålande att få mer av Depp. Sagan som är högst satirisk och vitsig i sig, det är ju ändå en barnbok, har kylts ned i Burtons händer och blivit något långt ifrån en varm familjefilm. När filmen får hybris i att visa Wonka fabrikens egenarter blir tempot onödigt långsamt och jag saknar verkligen att få skratta. Tydligt blir att Burton inte är någon humorregissör. Detta om något gör att den inte får det högre betyg som den förtjänade. För de som älskar boken så är denna film mer trogen förlagan än den tidigare versionen vilket åtminstone gör det till en film som ändå faktiskt inte får missa.
Hursomhelst, fastän det inte var nödvändigt att göra en ny version av Willy Wonka, gör Tim Burton kanske det bästa jobbet under de senaste åren med att nyfilmatisera. Borträknat då hans egen förfärliga Apornas planet (2001)
