Filmkultur

Kinsey

Det är på modet med så kallade ”biopics” – biografifilmer om historiska karaktärer. Vi har nyss fått se om nyligen…

Det är på modet med så kallade ”biopics” – biografifilmer om historiska karaktärer. Vi har nyss fått se om nyligen avlidne Ray Charles i Ray, med en kusligt porträttlik och Oscarbelönad Jamie Foxx, och om den kufiske mogulen Howard Hughes i Martin Scorseses Aviator. Nu är det dags att lyfta fram skaparen av den moderna sexologin, Alfred Kinsey – hans liv och leverne. I rollen kan vi se Liam Neeson.

Alfred Kinsey föddes 1894. Mot hans fars vilja, som var en djupt troende metodist, studerade Kinsey biologi och psykologi. Under 20 års tid forskade han om insekter och byggde upp en gigantisk samling. På Indiana University där han hade en forskningstjänst träffade han biologistudenten Clara MacMillen som han sedermera gifte sig med. År 1938 startade Kinsey en ”Äktenskapskurs” som kom att fokusera på frågor kring sex. Då han insåg att det fanns väldigt lite forskning kring människors sexvanor startade han 1947 ”Institute for Sex Research” (Idag: ”The Kinsey Institute for Research in Sex, Gender and Reproduction”) och började med ett extensivt arbete att tillsammans med tre medarbetare intervjua människor om deras sexliv. Resultatet publicerade han 1948 i ”Sexual Behavior in the Human Male” och dess uppföjare ”Sexual Behavior in the Human Female” år 1953, i vad som har kommit att kallas för ”Kinsey-rapporterna”. Dessa vände uppochned på det konservativa och puritanska amerikanska samhället.

Jag satte mig i biofåtöljen med förväntningar att få se en intressant film om en intressant man. Att filmatiseringen av Kinseys liv är en välgjord film är det inget tal om, men jag är ändå inte helt tillfredställd. I öppningsscenen där Kinseys strikta far, spelad av John Lithgow, talar om ond förförning ges vi filmens första brist. Vi ges aldrig en dialog kring Kinseys argument, utan Lithgow och alla andra med liknande konservativa åsikter om sex förkastas och förlöjligas snabbt. Troligen för att ge den komiska effekt den faktiskt är.
Betydelsen av Kinseys rapporter är oklanderlig för vår syn på sex idag. Inte bara fick han efterträdare som William Masters och Virginia Johnson, utan var också den främsta orsaken till sextio och sjuttiotalets ”fri kärlek”-kultur. Jag håller med mångt om mycket av hans undersökning, fastän inte allt. Bland annat gällande Kinseys syn på sex som något som på sin grundläggande nivå inte skulle ha några känslomässiga band. Något som lyfts fram bra i filmen och som säkert de allra flesta idag försöker övertyga sig själva att de kan.

Bill Condon, som tidigare gjort bl a Gods & Monsters (1998), står bakom regi och manus. I öppningsscenerna växelklipper han snyggt mellan svartvita träningsintervjuer med Kinsey och med scener ur Kinseys uppväxt. Condon har främst koncentrerat sig på vem Kinsey var, snarare än hans forskning. Betoning ligger på Kinseys syn på sex och hur den påverkade människorna omkring honom. Fastän man aldrig riktigt får veta varför han får den synen.

När vi kommit till stadiet att Kinsey får idén till sina sexstudier blir och förblir filmen lite för konventionell. Vi känner igen alla de sedvanliga tecknen i sådana historier – bortstött av sina föräldrar, besatt av sitt jobb, alienering från sin familj – vi ges här inget nytt.

Både Liam Neeson och Laura Linney är förträffliga, men förutom dem får vi aldrig riktigt lära känna någon karaktär mer än på ytan. Kinseys tre assistenter (Chris O’Donnell, Timothy Hutton och Peter Sarsgaard) görs det aldrig en djupdykning i – undantaget är Sarsgaards Clyde Martin som ges en del utrymme men aldrig blir riktigt klok på hur han egentligen är. Även Clara får lite att säga efter att studierna har kommit igång. Hon träder sakta men säkert in i kulisserna vilket är skam då det nog är en av Linneys främsta prestationer. Värd den Oscar hon nominerades för var hon emellertid inte, men lotten föll som bekant på Hilary Swank.

Nu kan kritiken låta hårdare än vad den är, vilket beror på att jag finner att man kunde ha gjort en intressantare film än vad vi får se. Kinsey är fortfarande bra – välregisserad, och inte minst välspelad. Humor har använts för att göra filmen mer underhållande, vilket den gör men samtidigt gör sig mer konventionell. Bara Liam Neesons och Laura Linneys prestationer allena gör denna film värd att se. Eller för att få lite kunskap om vem vi har att tacka för den syn på sex de flesta av oss idag har. I slutändan är dock Kinsey en ”biopic” som inte är tillräckligt nyskapande för att göra sin röst hörd.

Betyg 6

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Tillbaka till toppen