Nu till våren så bjuds vi på inte mindre än den femtonde filmatiseringen av Shakespeares ”Köpmannen i Venedig”. (Fast rekordet på flest adaptioner innehar nog ”Hamlet” med sina 47 filmatiseringar.) Denna gång är det, tro det eller ej, inte Kenneth Branagh som står bakom filmen utan duktige Michael Radford, Oscarnominerad för Il Postino (1994). Radford, som står för både manus och regi, har gjort en trogen filmatisering, med reservation för ett par ändringar i sluttampen. Han har till och med fått skådespelarna att tala i vers! I början känns det lite ovant, men efter att minuterna börjat ticka så vänjer man sig. Annars så finner sig filmen vara den snällaste versionen av Köpmannen i Venedig. Man skulle även kunna kalla den för tamaste, men i mina ögon skulle det inte göra den rättvisa. Jag har nämligen svårigheter med Shakespeares ibland avancerade intrigerande som ofta gör hans romaner så svarta och olycksbådande.
William Shakespeares klassiska pjäs utspelar sig i Venedig under slutet av 1500-talet där den judiske affärsmannen Shylock lever i en stad fyllt av judeförtryck och stora samhällsklyftor. När den förmögne fursten Antonio kommer till honom för att låna pengar, skrivs det på rekvisitionen att Antonio tvingas betala ett skålpund av sitt eget kött om inte pengarna återbetalas inom utsatt tid. När Antonios skutor förliser hamnar hans öde i Shylocks händer, som efter lång tid av förtryck och diskriminering är mer än villig att utkräva sin hämnd. Då hans dotter väljer att lämna judendomen för att gifta sig med en kristen furste blir frustrationen och hatet än starkare.
Känslan är utomordentlig. Filmen är inspelad på plats, vilket inte är svårt att gissa bidrar i mångfald till den etsade ytan. Att lyckas med kostym, smink och scenografi är självfallet en stor prioritet för en epokfilm – skrattretande peruker och alltför färggranna dräkter i ett plyschlandskap av papp är inget någon vill se i en seriös film. Tyngden ligger emellertid främst på skådespelarna i en sådan här berättelse, de måste förstå djupet i texten och hantera den med precision. På ensemblen finns emellertid inget att klaga på.
Men man kan inte annat än tro att Joseph Fiennes (Bassanio) har en förkärlek till historiska kostymdramer. Förutom genombrottet med Shakespeare in Love (1999), där han ironiskt nog spelade författaren till den roman han nu är med i, kom Luther (2003) förra året.
Al Pacino är suverän som Shylock, den judiske ockraren som utbrister i ett känt vredesutbrott: ”Om ni sticker oss, blöder vi icke?!” En roll Dustin Hoffman suktade efter.
Jeremy Irons lutar sig tillbaka i sin rolltolkning av Antonio. Ett uppfriskande val efter pinsamma överspel i Die Hard – Hämningslöst (1995) och inte minst Dungeons and Dragons (2000).
Köpmannen i Venedig handlar som många andra av Shakespears pjäser om människor och våra beteenden, frågor som gör berättelsen tidlös trots att han skrev den på 1500-talet. Det är inget sammanträffande att Shakespeare är så omtyckt att filmatisera – berättelserna håller än idag vad gäller att berätta om mänskliga värderingar. En Shakespeare skulle inte vara en Shakespeare om det inte var för dennes mångtydiga och ordvitsiga texter, som i en översättning oftast försvinner. Fastän välspelad, välklädd och välregisserad finner jag att det är en väldigt teatral adaption av Shakespeares roman som Radford har gjort. När jag kommer ur biomörkret så är min första känsla inte att jag sett en film – utan en teaterpjäs.
Nästan tack vare detta är det en tät och stadig film Radford ger oss. Om än med lugnt tempo, presenteras karaktärer och sammanhang tydligt. Snart så vänder det dock och det dramatiska uppbyggandet är storartad. Fastän vissa fadäser i den dramaturgiska uppbyggnaden och ett ingjutet renodlad approach till Shakespeares text som banar väg för en teatral uppsättning, fångar filmen och släpper inte taget om åskådaren.
