Land of the Dead

|

I början var det Night of the Living Dead (1968) där de döda kom tillbaka. Sedan kom Dawn of the Dead (1978) där människorna flyr sina hem när de döda tar allt fler liv. Sist fick vi se Day of the Dead (1985) då herraväldet på jorden inte längre var mannens utan de dödas. Nu har George A. Romero återvänt till genren som han var med att skapa – zombie-filmen – och göra en fjärde del i sin Dead-trilogi. Filmen som varit i produktionshelvetet i många år, från att först ha hetat ”Dead Reckoning”, ”Twilight of the Dead” och ”Dead City” innan namnet slutligen landade på Land of the Dead, har stora förväntningar på sig. Det var tjugo år sedan Romero släppte sin senaste zombie-film, medan genren tagits över av Hollywood och MTV-regissörer på senare år. Med Land of the Dead visar Romero att han fortfarande har starkast förståelse och respekt för zombierna, men att han idag inte är så mycket bättre än sina yngre kollegor. Land of the Dead är en actionpackad gorefest som smäller av splattereffekt efter splattereffekt utan att inneha den samhällskritik som de tidigare delarna i serien har.
Världen har övertagits av zombies och de överlevande barrikaderar sig själv inom en fortifierad stad för att hålla de levande döda ute. Medan de rika gömmer sig och lever i lyx i stadens högsta hus, Fiddler’s Green, och styrs av den mäktige politikern Kaufman lever resten av befolkning i kaos på stadens gator. Men utanför stadens väggar håller en arme av levande döda på att byggas upp och ta sig emot staden. En handfull legionärer tar saken i egna händer och med hjälp av stridsfordonet ”Dead Reckoning” försöker de skydda de levande från de döda.

Om ni tycker att filmen är lik Romeros tidigare film Day of the Dead så har ni rätt. Land of the Dead är delvis baserad på det långa originalmanuset till filmen vilket medför en viss upprepning i handlingen. Historien har tydligen inte rört sig så mycket sen senast och även här ser vi hur en zombie i fokus har börjat utveckla någon form av intelligens.
Det som jag tycker är synd är att karaktärerna mer liknar karikatyrer, med samma mönster av stereotyp som Hollywood-filmerna har. Coole Dennis Hopper är ett härligt återseende men hans rike toppolitiker tycks stundvis mer som en löjlig diktator när varken satiren eller samhällskritiken aldrig utvecklas vidare långt, samtidigt som att några personer i hans omgivning aldrig presenteras. Simon Baker har rollen som den moraliske hjälten, men bäst är Robert Joy som den eldbitna skarpskytten och följeslagaren Charlie. Välspelat trög lyckas han att göra den svåra rollen som den typiska komiska bifiguren levande. Asia Argento, dotter till Romeros polare och skräcklegend Dario Argento, blir emellanåt löjeväckande när hon spottar ur sig ”Fuck” i var och varannan mening för att låta ghetto. Om vi skär av det ur dialogen är hon en tuff, och inte minst snygg, actionhjältinna. Jämförelsevis är typen av roller mer lik de vi får se idag, unga och actionlystna, vilket jag inte tycker passar i en Romero-film.

Vad som Romero emellertid gör rätt tillskillnad från sina kollegor är att det aldrig blir sliskigt dramatiskt. När man blir biten så är man och då finns inte så mycket att göra åt saken förutom att skjuta sig själv eller bli skjuten. Inga tiominuters tårduschar här inte. Medan andra filmer upprepar gammal skåpmat kommer Romero med fräscht kött till genren om hur man tacklar de levande döda.
För visst är det en riktig fartfylld action; ingen chans att den lider av rigor mortis. Det är inte den bästa delen i denna likstela kvartett. Men med sin ändå tillräckligt originella historia och härliga kalasande i makeup och zombie-effekter, jag känner inte direkt för en blodig steg efter filmen, så är Land of the Dead bättre än det mesta som kommer ur skräckgenren idag. Ingen blivande klassiker som sina bröder men välvärd ett besök!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on TwitterShare on LinkedIn0
Betyg 6

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *