Laws of Attraction

|

Romantiska komedier är vardagsmat på biorepertoaren, men det är sällan som resultatet blir lyckat. De som blir minns man som När Harry mötte Sally (1989), Sömnlös i Seattle (1993) eller Love Actually (2003). Laws of Attraction är en ny ”rom-com” som genom att sikta på en lika vuxen appeal försöker sätta sin egen stämpel. Här kretsar det i rättegångsmiljö kring de två skilsmässoadvokaterna Daniel Rafferty och Audrey Woods, båda tillhör de bästa inom sitt gebit, som när de ställs öga mot öga mot varandra i ett mål börjar gnistor att spraka emellan.

Laws of Attraction försöker sig på att efterapa de karaktärsdrivna komedierna från 1940-talet och stundom påminner handlingen om den klassiska rättegångskomedin Adams revben (1949) där Spencer Tracy och Katharine Hepburn spelar ett äkta advokatpar som ställs mot varandra i en rättegång. Dessa filmer hade emellertid intelligens och fart med en kvick dialog. Något Laws of Attraction saknar, samtidigt som den dras med karaktärer som vi redan sett minst ett dussintal gånger. Julianne Moore är en av de bästa kvinnliga skådespelårskerna just nu med roller i Boogie Nights (1997), Magnolia (1999) och Timmarna (2002) på sitt samvete, men hon hjälper inte att förändra sin stereotypiska roll; En stel, tråkig, ensam kvinna som spenderar sin fritid med att titta på väderkanalen, som genom en bohemisk livsglad man öppnar sig som en blommande ros och visar sig inte alls vara lika tråkig. Mallens bäst-före-datum är sedan länge utgången, nu räddas det delvis genom att det läggs i en lite mer seriös atmosfär. Scener där personer vaknar upp på morgonen och utbrister ”Vad har jag gjort?!” känns inte fräscht längre.
Pierce Brosnan, som även producerar, lyckas å sin sida att rädda till stor del sin roll med hjälp av sin ständigt närvarande charm, men även det har han gjort bättre förr. På så sätt har vi två riktigt bra skådespelare som spelar roller som gör dem underkända.
I biroller hittar vi Frances Fischer (Titanic (1997)) som Audreys vackra mamma Sara, samt Parker Posey (Best in Show (2000)) och Michael Sheen (Underworld (2003)) som det udda rock n roll paret Serena och Thorne Jamison.

Regissören Peter Howitt gjorde en braksuccé med sin regi- och manusdebut Sliding Doors (1997), sedan har de allt sämre Conspiracy.com och Johnny English (2003) efterföljt. Degenereringen syns även här, fastän bildspråket ibland blir lite roligare än en strikt konventionell.
När det kommer till rättegångskomedier på senare år har utan tvekan bröderna Coen lyckats med Intolerable Cruelty (2003) där Laws of Attraction misslyckas. Nämligen att med George Clooneys hjälp återuppväcka charmen från de gamla kvicka komedierna som ofta hade Cary Grant i ledroll. Resultatet är emellertid bättre än de många ytliga oseriösa rom-coms som ständigt släppts på marknaden, vilket även var ett även av målen med filmen. Att sikta på en mer vuxen publik.

En klyschig historia kan fortfarande bli något, om det görs på rätt sätt. Filmen har inte grävt sig själv en alltför djup grop, den klarar sig måttligt väl med vad den åtagit sig. Svagheten är att den riktiga glöden som borde uppstå paret emellan uteblir, och gnistorna sprakar inte tillräckligt starkt – vilket gör Laws of Attraction lite väl tam. Det är synd då minst av allt Pierce Brosnan tidigare gjort en ruskigt bra romantisk komedi med nyversionen av Äventyraren Thomas Crown (1999) och vet att han kan leverera. Bristen ligger alltså i grunden, nämligen manuset som inte ger mig upplevelsen av att ha sett något nytt. Styrkan i filmen ligger då i de mer allvarligare stunderna. Annars så är Laws of Attraction inte mer än en smått charmig och trivsam historia som saknar glöd och kvickhet. Men får oss att önska efter en riktig vuxen rom-com att bita i.

Betyg 4

Kommentarer

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *